Att mötas på ett medmänskligt plan

Jag har mött människor runt om mig som behöver mötas lågaffektivt, detta tar sig uttryck i att skapa balans i en mer eller mindre kaotisk situation/vardag.  Jag upplever livet som ett ständigt flödande av energi, det gäller bara att kanalisera energin på rätt sätt. Vare sig det gäller vänner eller någon jag mött någon gång i min profession. Alla människor vill bli sedda och lyssnade på, detta gör vi inte bara med det tal och ögonkontakt utan även genom att bemöta en människas energi.

När jag pratar energi är det känslan som vi människor får tänker jag bland annat på, knuten magen, trycket över bröstet eller pirrandet av fjärilar bland många. Jag tror du känner igen dig i att någon gång haft en intuition att stämningen ändras, eller att du känt bemötandet ändras efter ett starkt besked (ex. blivit sårad, sviken osv). Det är lättare att ta på de negativa då vi oftast är mer uppmärksamma på dessa, de talar tydligare till oss då vi inte alltid vill hoppas för mycket på det goda (lite jante).

Jag refererar alltså det som energi, av vilken anledning då? Jo du och jag har energi som vi kan leda till olika saker, så som irritation, glädje, hopp, ilska osv. Vissa av dessa kostar mer ansträngning och vissa kan skapa så att vi får tillbaka kärlek är ett sånt exempel.

Så när vi talar till en annan människa, är det alltid ett plus att känna av var den man pratar med befinner sig. Det är för ens då den verkligen känner sig lyssnad på, i det stora hela upplever vi någon som är mer lika oss (energimässigt) mer lyssnande. Det är även lättare att få personen att bli mindre irriterad eller arg när du möter den närmare sitt egna känslomässiga läge.

Att bry sig är inte bara att använda öronen utan att våga se dina medmänniskor.

//Kristoffer

Dagen då resten av livet började

Idag har jag varit iväg till doktorn, för att börja med något jag ska fortsätta med resten av mitt liv.

Jag började ett letande efter cancer, inte för att jag har någon form av noja utan för att jag lovat.

Löftet jag gav till min pappa var att vid 35 skulle jag börja göra undersökningar, detta för att inte hamna i samma sits som honom. 

Doktorn lyssnade verkligen (i motsats till vad jag trodde skulle hända) och han knackade på mig, lyssnade på lungor, synade mig och klämde på väl rygg som mage. Han lyssnade på vad mina kära familjemedlemmar gått igenom, sen fick jag sen en lapp som jag ska ta med till lab för att göra ett 20-tal olika prov på mitt blod. 

Om än jag var lugn när jag kom dit, är jag nu lite mer orolig. Risken att jag får cancer finns, men jag gör det som jag kan för att den dagen inte ska komma. Bland annat driver det mig att äta så lite socker, vetemjöl och mjölkprodukter som möjligt. 

En annan del av mig gör allt för att hålla mig positiv, ett tankesätt att bra saker kommer till positiva människor. Min livssyn genomsyras av att inget ska få mig att bli negativ igen, positivitet och framåtanda sliter upp mig ur sängen (de där dagarna) och får mig att ge 100 % till allt. 

Kort och gott jag väljer att leva!

Tvivel om ett brinnande samhälle/hat

Orden som flammar upp nu går oftare i hatets tecken, det är inget smygande hot. Hatet är en fackla vars skugga vill visa upp ett samhälle i fara, under hot och att nu är ord ska bli till handling.

I detta vill vi tänka, sträva och kämpa för att skapa en förståelse för vad som händer. Det är lätt att hamna i tvivel, antingen är det i tvivel om samhället eller är det förtvivlan över det spätt som sattes i vår jord för att skapa denna spricka.

Sprickan är kritiken som kan hjälpa oss att komma vidare, att bryta loss, men det brinnande hatet är något som kan ödelägga oss. Sotet ligger kvar och lukten av elden är svår att få bort.

Hur du och jag än väljer att gå fram över är inte det viktiga, det viktiga är att sprickan inte får bli större, hatet får inte växa mer.

utnyttjad och spelad..ja tydligen!

En reklamkampanj som väcker stora skälvan igenom Sverige, reaktioner står som spön i backen. De som lyfter ämnet är bland annat Jan Guillou i Aftonbladet, Wolodarski i DN, Sverigesradio tar upp det i “medierna i P1. Hur ska vi förhålla oss till de massiva reaktionerna som detta väcker? För det handlar om en enda tunnelbanestation i Stockholm och ska vi verkligen låta det bli en nyhet som berör hela nationen?

Jag anser att det är rätt att möta upp dessa PR-trick/politiska utspel, men ändå svider det i hur vi blir spelade. Trots vår medvetenhet om detta, måste vi skriva om vår medvetenhet, klappa oss på axeln och säga ifrån via text. Jag vet inte om det hjälper, jag kanske bara pratar för dem som redan är medveten?

Det finns en skepsis i mig som skriker att jag blir utnyttjad och spelad, men vad gör det? Jag vill inte vara tyst! Precis som när jag sitter i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen eller i utbildningsnämnden och jag hör en idé som jag inte kan stå för, då begär jag ordet och bemöter åsikten, så sakligt jag kan.

Så jag vill inte vara tyst, för jag ser detta som en strid för Sverige. Idéer som vill förändra det som har gjort att vi (ja, du och jag) står längst fram i utvecklingen av det moderna samhället. Detta är en strid här och nu och varje sekund som vi tillåter en agenda som vi inte står för att styra vår omvärld, så förlorar vi mark till ett Sverige som är världens mest jämställda land.

Vårt samhälle erkänner att vi människor är olika och att vi alla har samma värde. Att vi är stolta över vårt land kan ingen ta ifrån oss, vi ska inte tillåta någon som påstår att de strider för vårt land, när det i själva verket är dem som vill förändra synen på vad du och jag står för med andra ord vad Sverige är.

//Kristoffer

Livet har inga gränser förutom att dö för det

Igår dog 700 människor på flykt, människor som inte ville dö, människor som vågade offra allt för att få leva.

Men det som sen får mig att vilja kräkas är alla rubriker om hur vi ska skärpa våra gränser, om hur vårt samhälle mår dåligt över de kulturer vi tar in.

De tankar som komikern Louis CK uttrycker ”jag är stolt över mig själv att jag tänkt tanken på att överge mig plats för någon mindre privilegierad, men jag överger aldrig min plats”. Ja HAN är ironisk, men det finns så jävla mycket sanning i hans reflektion och den får mig att inse att många har den inställningen utan ironi.

När jag var liten hade jag inga gränser, jag gick som 3 åring in naken till min granne och frågade efter en kaka. Jorden bygger inte på gränser, de är inte naturliga. Så tänk som våra barn, inga gränser. För de ser ingen skillnad på någon som; är mindre privilegierad, har en annan hudfärg, är från en annan kultur eller har en funktionsnedsättning.

Jag tänker inte leva i en värld som vill skapa motsättningar. Min luft är allas luft, mitt land är jorden och jorden är allas hem.

//Kristoffer

Cancer.

Jag tänker på dig varje dag.

Min smärta och min rädsla ligger bredvid mig när jag vaknar, varje dag.

Du skrämmer mig samtidigt som du ger mig styrka, ett driv att leva.

Du tog mitt blod du tog min kärlek. För det kommer jag aldrig att ge upp.

Jag väljer att stå och kämpa för allt jag tror på.

Jag väljer att se döden, vilket gör livet värt att leva.

Tack Christer, Gunilla, morfar Gunnar, mormor Ingrid, bror Tobias och pappa Hasse ni gav och ger livet mening.

Varje ljus jag tänder är för er…

//Kristoffer