Jag gick vilse och klarade inte av att resa tillbaka till Hudik,
varje gång jag började tänka på det så kom ångest och rädsla. När jag river i
det nu så kommer tårarna, det sitter så djupt att det är svårt att sätta ord på
det. Men jag ska försöka förklara det för dig..
En del i det har jag börjat landa, när jag för första gången
pratade med min kurator om dig så sa jag till henne att ”jag ska leva för min
bror nu…”. Jag har sedan dess letat mer låtar och sett mer filmer som jag vet
att du ville se. Jag blev för upptagen med att leva för dig och mig, då såg jag
sorgen som ett hinder för att leva.
Jag har fortsatt att driva på för att få känna mig lycklig, men
det gick inte. Jag ville så gärna vara den som orkade, den som var stark och
kunde leva vidare med dig som en del av min lycka.
Det var med sorgen jag kunde möta min kärlek för dig,
saknaden av att aldrig igen kunna få möta den i livet. Det är den obeskrivliga känslan,
jag förstår att du är en del av mig, men du är inte längre där.
Nu längtar jag till Hudik igen, till den kärlek som lever
vidare. För du har alltid gjort mig stark och för det älskar jag dig ännu mer i
döden…
//Lillebror
