Jag kan stå på händer!

Jag lever i det jag har runt om mig, detta är något som jag är tacksam över! Jag jobbar i en klass fem och där jag lär mig massor med nya viktiga saker, exempelvis hur jag ska använda uttryck som "Jao" & "chilla". Jag är medveten om att bara jag skriver om det gör att det dubblar min ålder, men jag är också 3 gånger så gammal än eleverna.

Men det är fantastiskt vad dessa härliga ungar får mig att göra, jag leker jaga minst en av de tre rasterna, de använder mig för att skapa Ljusdals enda "fritt fall" alltså jag lyfter upp dem och låter de lika snabbt åka ner igen. De senaste dagarna har vissa elever tränat att stå på händer mot en vägg och sen gå ner i brygga, jag har förundrats över deras energi och tillslut tog min nyfikenhet över om jag kan stå på händer. Jag känner mina 190 cm och de 94 tveka i detta med rädslan över något jag aldrig lyckats med och skada mig, de hejar på mig och när jag tar sats och ställer mig på händer så känner jag att jag står för en ½ sekund och efter 2 till försök så har jag lyckats stå i några sekunder och hittat balansen. 

Jag ska tänker inte vända ryggen till det som en gång varit jag, utan jag är ett (vuxet)barn som leker jaga, kastar gris, hoppar hopprep och står på händer. Att leva som en 11-åring någon timme om dagen är fantastiskt, deras glädje och orädsla ger mig styrka att leva lite mer. 

/Kristoffer

Sanningen är en känslomässig lögn

Häromdagen hamnade jag i en diskussion, då jag efteråt kände jag mig nöjd över att jag genomfört det jag ville säga. Längre tänkte jag inte. När jag senare på kvällen reflekterade över situationen så hade jag inte “vunnit” många delar i diskussionen, men jag fick förståelse och tog in det som motparten bryskt la fram. Genom argumentationen har jag nu fått mer kunskap än om valt att inte ta den, trots att saker och ting kom att bli lite hätsk.

Tankarna började snurra om jag någonsin har rätt på egen hand, och vad är det jag bygger min argumentation på? Jag brukar säga att jag tycker om att ha fel, det är endast då vet jag att jag förstår något nytt och utvecklar mig. Det är naturligtvis skitjobbigt att ha fel, jag hatar det rent av i vissa situationer.

Att komma vidare i en diskussion, där underlättar det om man kan acceptera att ha fel. Men vi har det som kallas känslor, vilka hjälper till att blockera vägen in till att acceptera att vi kan ha fel. Av vilken anledning känslorna försvårar såg jag klart för mig när jag var hos mig kära bror på annandag jul. De bjöd på en efterrätt som av någon anledning smakade ananas utan att det var någon i. Detta blir en urspårning från ämnet men bara tillfälligt för att förklara min tanke. 

Tänk på något som smakar speciellt som ananas eller whisky; så med ex. whisky kommer olika smaker i en viss följd exempelvis styrka följd av rökighet, frukt och avslutas med tjära. Dessa följder finns i allt annat, man kan se livet som kombinationer. Ett annat exempel är en känsla av Dejavu; kombinationer av intryck som skapar en känsla av en redan upplevd händelse.

Allt vi har runt om oss är dessa kombinationer och dessa kombinationer är olika känslor som kombineras för att skapa våra minnen. För vårt minne inte en videokamera som registrerar allt i vår väg, vi upplever det mesta genom känslorna och dessa blir till minnen. När vi ska diskutera använder vi våra minnen, vilka byggs av känslor.

Människan är alltså otroligt ensidig i sin argumentation, hon behöver en annan vinkel av verkligheten. Här är varför jag känner mig närmare sanningen när diskuterar/tjafsar tillsammans med andra, det pusslar ihop mina tankar bättre och till en mer äkta verklighet.

/Kristoffer

Pojken inom mig jag vårdar ömt

När tystnaden lägger sig över golvet, dörren till barnens rum går igen. Börjar jakten efter saker att fylla rummet i mig, men lika driven är jag att dölja sorgen för mig själv. Kylan drar över golven, jag häller upp varmvatten i en kopp och orden som jag söker kommer rinnande och lik de torra tebladen som färgar vattnet färgar min barndom det färglösa sidan och den kommer till liv.

När jag för ett tag sen gick och pratade med en kurator, gick hon igenom med mig om vad som kan påverka mig i mitt liv. Det förflutna, likaväl det som finns i min vardag. Hon började med familjen, där det fanns revor som tiden hade hunnit läka. När hon däremot frågade om jag har något kort på mig själv som jag värnar om så saknade min röst sin självklara ton, det finns ett kort på en nysnaggad sjuårig pojke som jag ömt vårdar. Tårar rinner när jag pratar om hans hjälplöshet, hans ensamma raster och sitt utanförskap och de år av mobbing han kommer få genomlida. Att ensam stå och mantra orden “ful som barn, vacker som vuxen”, för att det skulle vara trösten mot mobbarnas ord som jag tappert försökte fly. Orden kan driva oss vem som helst till vad som helst, att som barn stå i fönstret och vilja kliva ut för att få orden att sluta hamra.

Pojken i mig är något jag länge skyddat, han var länge min svaga punkt för honom gjorde jag allt. Han kunde inte stå upp för sig själv, han var ett lätt byte för andra. Det är genom honom jag hittade till en av mina drivkrafter, att vilja ge alla bättre förutsättningar till ett bra liv. Han gav mig känslan, riktningen till det som fortsätter driva mig idag.

När jag gick ifrån mitt samtal med kuratorn säger hon till mig att vårda pojken inom mig, jag lovar henne och mig själv att jag ska göra det. Nu sitter pojken här 26 år senare, det är hans tur att få bli sedd. Nu är vår svaghet vänd till en styrka.

/Kristoffer