lördag 29 mars 2014

Solen skiner och jag älskar dig!

Ser utöver mitt lilla kaos, som nu huserar i min lägenhet. Det ska bytas matta i hallen (där har jag för tillfället bara spånplattor) sen även ska det bytas matta & tapeter i barnens rum vilket gör att det är möbelkaos, allt detta ska fixas först på måndag. Klockan elva så kommer den lilla jäntan springandes och skrikandes efter mig, hjärtat lyfter till höjder som inte går att beskriva. När jag kramar om henne och andas in djupt så känner jag hennes lilla hand som klappar på min axel, det känns som om hon säger ”Det är ok pappa!”. Allt rinner av mig då, inga bekymmer i världen har nått mig på resten av dagen.

Vi började med en enkel lunch och drog sen till tåget mot Järvsö, hon älskar att åka kollektivt hon sätter sig ner och stirrar ut genom fönstret och sen pekas alla spännande saker ut. Väl framme på stationen så somnar hon efter 2 min i vagnen vilket gör promenaden i solen lugnare, och jag känner hur skönt det är med att bara få vara med en av de två sakerna jag verkligen älskar över allt på denna jord. Svänger upp mot Järvzoo och står en stund där jag ser hur slalomåkarna glider ner för den mjuka backen, tar av mig jackan vinkar åt en vän som kör förbi och vandrar vidare med sol i sinnet.

Går runt åt fel håll (den mindre roliga biten med fåglar) och hinner lagom runt halva Järvzoo innan hon vaknar, precis vid Lodjuren, hon pekar och säger ”meeeiiio!”.  Jag bär runt henne som om mitt liv hänger på att hon är nära, vi letar alla djur men när vi inte hittar ett gör hon ett snarkljud och pekar mot inhägnaden.
Vi avslutar dagen med att gå till Condis för en bulle innan vi sätter oss på tåget tillbaka till Ljusdal, väl hemma igen blir det pannkaka med grädde och glass.  


En dag att hålla nära till hjärtat när det blåser

//Kristoffer

måndag 24 mars 2014

Lita på pedagogernas möjlighet att fatta beslut!!

När jag möts av de senaste dagarnas diskussioner om lärarnas rätt till att handgripligen konfrontera barn som inte klarar av att vistas i klassrummet, blir jag upprörd av den negativa enighet som samhället ställer sig oförstående bakom.

Röster om att de måste klara av sitt jobb med att prata eller säga till barnen på skarpen, bevisar att förståelsen för hur skolan ser ut idag är tappad. Det finns forskning som visar på att människan klarar av att förstå konsekvenser vid 27-28 års ålder, de vuxna ska finnas till för barnen så de i en säker miljö kan öva på sitt samspel med andra.

När vissa barn springer runt och stör alla andra eleverna, är det ett beteende som är ok? Har de andra eleverna ens en möjlighet att arbeta/klara av målen i skolan? Tappar barnen inte sitt förtroende för de vuxna och samhället när elever kan bete sig hur som helst?

Jag litar till 100 % att de pedagoger som jobbar med mina barn har omdöme att förstå när det är dags att bryta och skulle det vara fara för andra barn eller att de förstör på annat sätt, att de hjälper mitt eller någon annans barn ifrån den situationen. 

Barn behöver tryggheten att vi vuxna ingriper och hjälper dem när det blir fel, dessa ramar är det viktigaste vi kan ge våra barn. Ge pedagogerna vår tillit till att de vet bäst hur våra barn ska få en trygg vardag, och att de på ett tryggt sätt får träna för att klara av samspelet/livet.


//Kristoffer

lördag 22 mars 2014

24 dagar och 17 timmar

Jag sitter på en solig balkong med en kopp te, med musik likt solen smeker mitt sinne med värme. Jag njuter av det som jag har samtidigt som jag försöker slå bort nervösa tankarna som stör likt den ciggaretrök som tränger upp från grannarna nedanför, dess fräna lukt och är omöjlig att ignorera. Jag känner hur jag konstant försöker leva i nuet.

Jag har nu en längre tid försökt bearbeta mitt förflutna men det har bara gjort mig arg och ledsen, det har satt mig i en sitts där jag inte träffat mina barn på 24 dagar. Nu om 50 min ska jag hänge mig totalt till nuet och min snart 2åriga dotters spontana infall. Det är 24 dagar av smärtsam saknat av denna lilla krabat som påminner mig om det sveket och den nervositet som ringlar sig om mig.  

Att lära mig att ha distans är något jag har haft svårt för, jag är en känslomänniska som alltid brunnit för olika saker likt ett tomtebloss, kort men otroligt intensivt. Det är inget jag tänkt på förr, men på senare har jag allt oftare reflekterat över det.  Över hur jag går in i något hämningslöst och passionerat, jag lyssnar på låten 30 ggr om dagen (helst i timmen) eller sökt i timmar efter den bästa mobiltelefonen.

En händelse som kan tyckas betydelselös, när en av kollegorna på jobbet sa åt mig att inte lägga ner energi på småsaker (när jag frågade om han hade svängdörrar hemma). Det var ett frö som fick mig att försöka att göra saker långsamt och väljer att ha lite distans till mina val och mina intressen, detta medför en mer eftertänksam sida hos mig där jag ofta tyst reflekterar i bakgrunden. Att välja vad jag lägger min energi på saker och inte kastar mig in i något, det ger mig en chans att för första gången i mitt liv börja leva efter långsiktiga mål.

Men nu ska jag efter 24 dagar och 17 timmar, äntligen få hänge mig åt 17 kg impulser och kärlek i den renaste form…  <3


//Kristoffer

fredag 21 mars 2014

Samhället tappar sin livsvilja

Jag har hamnat i ett vakuum som gjort mitt liv till långfil, lättflytande och väldigt intetsägande.

Detta kan ha att göra med att jag var iväg på nomineringsstämma för mitt parti, där jag fick vara med om en diskussion om hur vi politiker ska agera. Många politiker som jag möter tillämpar en gemensam hållning i många (alla) sakfrågor för att få en starkare politisk ställning som parti, där man ska diskutera frågan innan och kommit till ett gemensamt beslut inom partiet. Dock faller detta (ofta) på grund av att det finns få starka ledare som toppstyr, och detta är vad jag kalla partipiska.

Jag som person är väldigt noga med att hålla mina egna åsikter i alla lägen, jag har svårt att se att genomgående att jag ska rösta för någon annan än mina egna värderingar. För gör jag det faller meningen med att rösta på personer som ska in i kommunfullmäktige eller riksdagen, röstar jag på en person vill jag att den för sin talan inte följer någon annan.


Att detta precis som all form av kortsiktiga politiska tankar är det som förstör samhällets syn på politiker, är inte så svårt att förstå. I min presentation på nomineringsstämman så gick jag in på vad som fick mig intresserad av just politiken, vilken är kritiken mot samhället och beslutsfattarna hur den genom århundraden har utvecklat vårt samhälle. I år måste vi ifrågasätta politiken som den ser ut idag, ifrågasätta politikerna som lever under en partipiska och inte kan ta ansvar för samhället eller sina väljare. För annars gör det vårt samhälle färglöst och viljan att förändras och förbättras kommer sakta att dö ut.  

//Kristoffer