Jag gick vilse

Jag gick vilse och klarade inte av att resa tillbaka till Hudik, varje gång jag började tänka på det så kom ångest och rädsla. När jag river i det nu så kommer tårarna, det sitter så djupt att det är svårt att sätta ord på det. Men jag ska försöka förklara det för dig..

En del i det har jag börjat landa, när jag för första gången pratade med min kurator om dig så sa jag till henne att ”jag ska leva för min bror nu…”. Jag har sedan dess letat mer låtar och sett mer filmer som jag vet att du ville se. Jag blev för upptagen med att leva för dig och mig, då såg jag sorgen som ett hinder för att leva.

Jag har fortsatt att driva på för att få känna mig lycklig, men det gick inte. Jag ville så gärna vara den som orkade, den som var stark och kunde leva vidare med dig som en del av min lycka.

Det var med sorgen jag kunde möta min kärlek för dig, saknaden av att aldrig igen kunna få möta den i livet. Det är den obeskrivliga känslan, jag förstår att du är en del av mig, men du är inte längre där.

Nu längtar jag till Hudik igen, till den kärlek som lever vidare. För du har alltid gjort mig stark och för det älskar jag dig ännu mer i döden…

//Lillebror

Skrik tills jag hör dig om döden nu stör dig..

Nu stör döden mig, så jag skriker för jag vill inte ha tystnad omkring mig mer…

Döden är för mig den tystnaden som lämnas efter någon vi älskar, något som vi så gärna vill höra igen. Min sorg över de förluster som sköljt över mig det senaste året, min bror och min far till (den där jävla) cancern men även att jag inte får träffa min älskade dotter. Att stå bredvid och vara helt maktlös, att inte få hämta sitt barn, bara för att en inte vill…

Jag hoppades att all den hjälp jag kämpat för från socialen skulle göra skillnad, men ord som ”även fast du inte får träffa din dotter kommer du alltid vara pappa” skär igenom mig som glödande järn.

Jag vill inte att tystnaden ska vara där, jag vill inte att dina leksaker ska ligga under din säng orörda och tysta. Jag önskar att jag ska få höra dig igen, dina ord som kunde lyfta min dag och ge mig så mycket kärlek.

Jag kan inte släppa på min sorg, rädd för de tårar som aldrig skulle sluta komma…jag vill inte förlora dig, jag ger inte upp.

Ja, jag är naiv, jag vill tro.

//Kristoffer

Livet som det borde vara är inget som existerar...

Jag har nog en udda inställning till livet nu, att försöka leva livet till fullo utan att skada mig själv är kanske inte riktigt realistiskt, men jag fortsätter att ge det ett försök.

Att förstå hur vi är styrda av många normer som är satta av vårt samhälle, blev en stor insikt som jag ändå haft på känn men inte riktigt kunnat se till fullo. Vi har alltid valet men det som stoppar det är att samhället vill ha enkla regler vilket dels gör det enklare att sälja oss som individer men även enklare att kontrollera (samhällsstrukturen).

Sen är vår hjärnas kapacitet att klara av nya händelser väldigt begränsad, vilket gör det enkelt att spela på dess vanebildande mönster. Det är dock väldigt svårt att ta sig ur dessa mönster, vare sig det är snus (nej jag har aldrig eller kommer aldrig att börja/t) eller mönster som är skapade av förhållanden. Men vi är inte svaga individer för det, utan det handlar om vi väljer att se bortom vår trygga hamn. Jag tror många väljer att leva sitt liv i ”ignorance is bliss” (Matrix), det är enklare och mer bekvämt än att utmana.

Jag ifrågasätter om det verkligen är att vara en fri individ med egna val när vi ständigt blir infösta i led eller mallar, där vi ska acceptera den tagna samhällsnormen. Jag vill se mer förståelse, vilken vi når genom kritiken. Den som vårt samhälle har utvecklats av, att inte kritisera de givna normerna får samhället att sluta utvecklas. Vi ser den kritik som exempelvis politiken lyfter fram, vare sig det är SD eller MP, så för det samhället vidare i en annan riktning.

Att öppna sig då och då utan förbehåll är inte enkelt eller smärtfritt, men det är nödvändigt för att vi ska utvecklas. Den kritik som vi då blir exponerad för, gör att vi måste ändra riktning. Att tro att vi är oförstörbara likt Titanic är en villfarelse, vi har ett eget ansvar i att skapa vår egen kritik eller konstrast (om man så vill). Varje individ måste få välja om den platt ska hänge sig åt samhällets normer eller om den ska få ta sig utanför de sagda normerna som samhället har satt.

För i slutändan är det ändå vad jag väljer att samhället ska ge mig...

//Kristoffer

Less på att vara tyst..

Har försökt att hålla mig från att skriva om denna hets som nu finns över SD, men nu har jag läst om hur SD ditt och SD datt...så här kommer lite av det som irriterat mig och de reflektioner som de fött.

Till att börja med så fastnade jag för denna tvetydighet, den är författad av en lokalpolitiker som printade ner detta... (den är riktad till en politiker i SD)

"Jag har personligen väldig svårt att se respektfullt på er politik. Jag anser att ni för en politik som delar upp människor i "vi" och "dem". Jag vill inte på något som helst sätt ingå i ert "vi" i era samhällsvisioner." Sossekvinna

Jag tar upp detta citat för att påvisa vad som händer runt om i medierna och i de sociala medierna nu. Jag har svårt tycka detta med att skälla ska leda till något annat än mer "vi och dem", fokusera på att ta det till den politiska arenan istället.

Så mina tankar har på senare tid varit att bemöta precis som jag möter alla, där de befinner sig, jag tror alltså på att prata om vad som händer när de får sin vilja igenom. För när jag själv går igenom mina egna upplevelser på saker jag blivit ifrågasatt på (vad det än varit) så har de vuxit sig starkare. Jag har ställt mig i försvarsställning och bara försvara min heder/det jag trodde på utan någon reflektion.

Jag är intresserad och frågar vad som händer om individen får sin vilja igenom, lyssnar, ger en medmänsklig respekt och ger en möjlighet till att beskriva den bilden personen har på världen. Genom detta får jag mer förståelse och även mer respekt än om jag bara attackerat, här får jag mer spelrum att debattera på ett konstruktivt sätt.

Jag fick mer vatten på min kvarn när jag läste om en före detta högerextremist som skrev ett inlägg på FB som sedan nyheter24.se tog tillvara på och publicerade som en artikel. Har svårt att hålla med om delar av texten men budskapet är i enlighet med vad jag står för, det är medmänsklighet.

"Så nästa gång du träffar en SD:are. ge lite kärlek och omtanke. Visa vänskap. Ge dom hat och tjata om deras förbannade privilegier när de har det svårt, så lovar jag dig att SD bara kommer bli större och större." Tobias Swahn

Börjar man skälla och peka finger åt en specifik grupp så växer de sig tillsammans starkare utav att de blir utpekade och hatade (enkel gruppsykologi). Hur det än är vill vi alla vara en del av samhället, vi är 100% inget annat! När vi börjar utesluta blir vi svaga..

//Kristoffer

Allt hat som föder mer hat

Jag lever i en demokrati, jag tror på att gott finns i alla. Jag tror även på att hatet växer i vårt samhälle, ett hat som växer av utstötthet, genom ord, handling och påhopp.

Samhället vi lever i bygger på kritik, idag har vi många frågor/mycket kritik som skapa heta diskussion på Facebook och i de traditionella medierna.

Vi har i bara under de senaste 20 åren gått ifrån att haft enstaka kanaler där medieringen har varit opartisk (så nära som vi kan komma), till att idag tjänar alla på vår åsikt och budskapet är riktat så det ska tjäna sin sändare. Jag är rädd att detta är något som försvårar vår tillvaro, vi köper mer eller mindre stora delar av det som sägs och skrivs.

Det jag vill säga är att det inte har med vår intelligens att göra, utan att vi inte är vana att kritisera andras åsikter öppet. Tänk igenom din barndom och ungdom, är det inte så att vi alla skulle följa auktoriteter som medier, föräldrar och andra skrivna och oskrivna regelsättare.  Därför är vi inte så duktiga på att bemöta kritik, alltså gör vi det inte på ett bra sätt.

Nu är vi inne i en tid där det oredigerade medierna har stor del i våra liv (i och med bland annat Facebook), där förekommer kritik öppet och vi skapar en stämning som föder hat för att vi inte kan hantera (okända) människors kritik.

För ingen kommer att lyckas övervinna någon annan med starka och hårda argument, vi kan bara så frön som får växa. Vi kan aldrig möta någon som vi inte känner eller har förtroende för dig som individ.

Det enda sättet att förändra en åsikt är att skapa förtroende, och att möta din medmänniska där den är.

//Kristoffer

Ofullständig

Från en dag till en annan, vi ser livet ur olika perspektiv och upplever livet ur sina totala olikheter.
Att under det senaste året har jag gått ifrån känslan av lätthet, till förtvivlan, till hopplöshet vidare har det vänt en sväng till hopp men sedan gått över till total förtvivlan och där i mörkret så tändes ljuset och har med sommaren blivit ett liv.

Att under tidens gång förbluffas över hur jag anpassat mig efter varje del av livet och aldrig givit efter på mig själv, det är nya sidor som jag gläds åt och de driver mig framåt.

Förra veckan fick jag fått nytt jobb, ett jobb som utmanar mig och som jag tycker riktigt mycket om. Detta glädjer min bror, då det var hans sista önskan att jag skulle hitta tillbaka till mina studier mot att bli lärare.

Att få jobba med kunskap och med att nå fram med sitt budskap är ett yrke som är otroligt givande, känslan när jag lyckas förmedla mig och jag får ett "jaha nu förstår jag!" är obeskrivbar. Jag är väldigt glad att få komma tillbaka till samma skola och kollegor (om än att jag saknar dig Mr.Judo).

Jag är så tacksam för alla som finns runt om mig!

Tack för att finns där!

/Kristoffer

Så tom…avstängd för att orka och plötsligt rasar allt!

Dagarna som gått från att min bror andades ut sitt sista andetag fram till begravningen har varit ett stort dimmoln, det jag minns är mest från den kvällen. Jag minns den tomheten som tårarna östes ur men även den fantastiska kärlek som omgav oss den kvällen..  Kärlek till min idol, min älskade bror.

Jag vaknade upp 3 veckor senare med ett hjärta som slog så hårt att jag knappt kunde ta ett steg närmare kyrkan, den tryckande känslan och händerna som börjar domna bort av stickningar. Går in genom portarna och jag blir mer och mer yr, att andas eller gråta bråkar om min uppmärksamhet. Tillslut får jag bara fokusera på andningen och den tar upp min värld, jag lägger mig ner för att jag har nu domnat bort upp till halsen och hjärtat dundrar i bröstet likt åskan. Jag får sakta tillbaka kontrollen då jag får lite lugnande och en klubba, så pass att jag kan klara av att gå de ekande stegen mot kistan.

Kistan i silver står där framme med de vackra blomsterarrangemangen runt om, tonerna av ”Sverige” av kent spelas mjukt och svepande när jag sätter mig. Paniken som kommer och går får jag lägga i bojor, precis som med den delen av mig som vill skrika rakt ut.

Allt går sakta fram tills att det är dags att lägga den rosa rosen på kistan, kent´s ”utan dina andetag” gör stegen vimmelkantiga och världen blir liten. Där står jag nu framför kistan med min bror, allt efteråt är ett töcken som bryts med att jag går sakta bakom kistan som bärs ut till bilen. Där jag för sista gången lägger handen på din kista och tackar för allt, du som burit mig som barn, lärt mig allt du kan och hur jag ska möta och behandla andra, visat mig vad världen kan ge i oändlig kärlek och du visade mig kärleken till musik.

Jag kan inte på något sätt förklara min saknad till dig eller min kärlek till dig älskade bror, orden räcker inte till utan tårarna rinner men tillsammans med dig ligger mina sista ord till dig:

En stunds vila

Vila i vår kärlek

Kärlek vi vårdar ömt

Ömt vårdar vi ditt minne

Minne som värmer våra hjärtan

Hjärtan som alltid kommer sakna

Sakna dig älskade Tobias.

/Kristoffer

En märklig syn på världen/lika värde

Läste en rolig/märklig insändare om att krig och socker idag gör livets selektion, vilka som överlever. Alltså länder som ligger i krig är de svaga, eftersom de som krigar är svaga lika så de som leder folk in i krig. Även de som äter för mycket socker är då mindre värda, de blir feta och dör i förtid och gallras alltså bort.

Vilka som är svaga eller starka avgörs alltså av till stor del om var du föds, vilka förutsättningar som ges dig som individ?

Jag har tydligen många privilegier; jag föddes till man i Sverige, i ett hem utan mycket pengar på 80-talet (därav lite socker). Jag vet att naturen har en viss selektion med sjukdomar och naturkatastrofer, i min omgivning har selektionen kallats cancer vilken jag inte direkt kan göra något åt. Den enda övriga selektionen som finns är människan och dess girighet, vi alla väljer vad vi ”offrar” eller i många fall vad ”vi ska ha” och inte vill vara utan.

Fått höra av människor runt om mig i att ”mina val gör ingen skillnad”, JO det gör den!

För skulle jag tänka så skulle jag då sluta kämpa och lämna mina barn bara för att jag inte kan träffa dem som jag vill? Ska jag då strunta i att göra det som mitt hjärta brinner för (ex. ge pengar till UNICEF, engagera mig politiskt, välja bort kött) på grund av att andra inte väljer den vägen?

Alla vi människor har samma möjlighet att förändra, du gör dina val och se runt om dig vilken makt du har att ändra på ditt liv. Vilka som är svaga eller starka avgörs inte av vilken etnicitet, kön, inkomst eller form av matvanor du har utan vad vi gör med vår tid här.

/Kristoffer

Solen skiner och jag älskar dig!

Ser utöver mitt lilla kaos, som nu huserar i min lägenhet. Det ska bytas matta i hallen (där har jag för tillfället bara spånplattor) sen även ska det bytas matta & tapeter i barnens rum vilket gör att det är möbelkaos, allt detta ska fixas först på måndag. Klockan elva så kommer den lilla jäntan springandes och skrikandes efter mig, hjärtat lyfter till höjder som inte går att beskriva. När jag kramar om henne och andas in djupt så känner jag hennes lilla hand som klappar på min axel, det känns som om hon säger ”Det är ok pappa!”. Allt rinner av mig då, inga bekymmer i världen har nått mig på resten av dagen.

Vi började med en enkel lunch och drog sen till tåget mot Järvsö, hon älskar att åka kollektivt hon sätter sig ner och stirrar ut genom fönstret och sen pekas alla spännande saker ut. Väl framme på stationen så somnar hon efter 2 min i vagnen vilket gör promenaden i solen lugnare, och jag känner hur skönt det är med att bara få vara med en av de två sakerna jag verkligen älskar över allt på denna jord. Svänger upp mot Järvzoo och står en stund där jag ser hur slalomåkarna glider ner för den mjuka backen, tar av mig jackan vinkar åt en vän som kör förbi och vandrar vidare med sol i sinnet.

Går runt åt fel håll (den mindre roliga biten med fåglar) och hinner lagom runt halva Järvzoo innan hon vaknar, precis vid Lodjuren, hon pekar och säger ”meeeiiio!”.  Jag bär runt henne som om mitt liv hänger på att hon är nära, vi letar alla djur men när vi inte hittar ett gör hon ett snarkljud och pekar mot inhägnaden.

Vi avslutar dagen med att gå till Condis för en bulle innan vi sätter oss på tåget tillbaka till Ljusdal, väl hemma igen blir det pannkaka med grädde och glass.  

En dag att hålla nära till hjärtat när det blåser

//Kristoffer

Lita på pedagogernas möjlighet att fatta beslut!!

När jag möts av de senaste dagarnas diskussioner om lärarnas rätt till att handgripligen konfrontera barn som inte klarar av att vistas i klassrummet, blir jag upprörd av den negativa enighet som samhället ställer sig oförstående bakom.

Röster om att de måste klara av sitt jobb med att prata eller säga till barnen på skarpen, bevisar att förståelsen för hur skolan ser ut idag är tappad. Det finns forskning som visar på att människan klarar av att förstå konsekvenser vid 27-28 års ålder, de vuxna ska finnas till för barnen så de i en säker miljö kan öva på sitt samspel med andra.

När vissa barn springer runt och stör alla andra eleverna, är det ett beteende som är ok? Har de andra eleverna ens en möjlighet att arbeta/klara av målen i skolan? Tappar barnen inte sitt förtroende för de vuxna och samhället när elever kan bete sig hur som helst?

Jag litar till 100 % att de pedagoger som jobbar med mina barn har omdöme att förstå när det är dags att bryta och skulle det vara fara för andra barn eller att de förstör på annat sätt, att de hjälper mitt eller någon annans barn ifrån den situationen. 

Barn behöver tryggheten att vi vuxna ingriper och hjälper dem när det blir fel, dessa ramar är det viktigaste vi kan ge våra barn. Ge pedagogerna vår tillit till att de vet bäst hur våra barn ska få en trygg vardag, och att de på ett tryggt sätt får träna för att klara av samspelet/livet.

//Kristoffer

24 dagar och 17 timmar

Jag sitter på en solig balkong med en kopp te, med musik likt solen smeker mitt sinne med värme. Jag njuter av det som jag har samtidigt som jag försöker slå bort nervösa tankarna som stör likt den ciggaretrök som tränger upp från grannarna nedanför, dess fräna lukt och är omöjlig att ignorera. Jag känner hur jag konstant försöker leva i nuet.

Jag har nu en längre tid försökt bearbeta mitt förflutna men det har bara gjort mig arg och ledsen, det har satt mig i en sitts där jag inte träffat mina barn på 24 dagar. Nu om 50 min ska jag hänge mig totalt till nuet och min snart 2åriga dotters spontana infall. Det är 24 dagar av smärtsam saknat av denna lilla krabat som påminner mig om det sveket och den nervositet som ringlar sig om mig.  

Att lära mig att ha distans är något jag har haft svårt för, jag är en känslomänniska som alltid brunnit för olika saker likt ett tomtebloss, kort men otroligt intensivt. Det är inget jag tänkt på förr, men på senare har jag allt oftare reflekterat över det.  Över hur jag går in i något hämningslöst och passionerat, jag lyssnar på låten 30 ggr om dagen (helst i timmen) eller sökt i timmar efter den bästa mobiltelefonen.

En händelse som kan tyckas betydelselös, när en av kollegorna på jobbet sa åt mig att inte lägga ner energi på småsaker (när jag frågade om han hade svängdörrar hemma). Det var ett frö som fick mig att försöka att göra saker långsamt och väljer att ha lite distans till mina val och mina intressen, detta medför en mer eftertänksam sida hos mig där jag ofta tyst reflekterar i bakgrunden. Att välja vad jag lägger min energi på saker och inte kastar mig in i något, det ger mig en chans att för första gången i mitt liv börja leva efter långsiktiga mål.

Men nu ska jag efter 24 dagar och 17 timmar, äntligen få hänge mig åt 17 kg impulser och kärlek i den renaste form…  <3

//Kristoffer

Samhället tappar sin livsvilja

Jag har hamnat i ett vakuum som gjort mitt liv till långfil, lättflytande och väldigt intetsägande.

Detta kan ha att göra med att jag var iväg på nomineringsstämma för mitt parti, där jag fick vara med om en diskussion om hur vi politiker ska agera. Många politiker som jag möter tillämpar en gemensam hållning i många (alla) sakfrågor för att få en starkare politisk ställning som parti, där man ska diskutera frågan innan och kommit till ett gemensamt beslut inom partiet. Dock faller detta (ofta) på grund av att det finns få starka ledare som toppstyr, och detta är vad jag kalla partipiska.

Jag som person är väldigt noga med att hålla mina egna åsikter i alla lägen, jag har svårt att se att genomgående att jag ska rösta för någon annan än mina egna värderingar. För gör jag det faller meningen med att rösta på personer som ska in i kommunfullmäktige eller riksdagen, röstar jag på en person vill jag att den för sin talan inte följer någon annan.

Att detta precis som all form av kortsiktiga politiska tankar är det som förstör samhällets syn på politiker, är inte så svårt att förstå. I min presentation på nomineringsstämman så gick jag in på vad som fick mig intresserad av just politiken, vilken är kritiken mot samhället och beslutsfattarna hur den genom århundraden har utvecklat vårt samhälle. I år måste vi ifrågasätta politiken som den ser ut idag, ifrågasätta politikerna som lever under en partipiska och inte kan ta ansvar för samhället eller sina väljare. För annars gör det vårt samhälle färglöst och viljan att förändras och förbättras kommer sakta att dö ut.  

//Kristoffer

Längtan jag saknat

När jag nu går till jobbet så har jag en längtan i mitt bröst som det var längesen jag kände av den, en känsla som när oftast fått när jag tittat upp mot himmelen och sett flygplanen. Jag vill här ifrån, jag vill resa bort. Bort från svek, från de vita lögnerna och den gråa vardagen som sprider sig lik den smältande svarta snön. Längtan och drömmar är något som jag gärna tapetserar mina väggar med nu, det är något som behövs när allt slask rinner längs gatan. 

När jag känner den skräckblandade förtjusningen när planet accelererar och lyfter, jag känner milen bakom mig och bara glömmer allt om bara för några dagar. Jag hör barn leka och värmen av solen mot mitt ansikte, jag öppnar mina ögon där är verkligheten, skolgården där barnen leker och solen har brutit genom molnen och träffar mig i ansiktet.

Jag är otroligt glad över mitt jobb, men trots att står utan jobb till sommaren så har jag nog aldrig längtat efter sommaren så mycket som jag gör nu. Längtan efter de varma dagarna då man kan ge sig ut på en löprunda utan underställ, längtar efter att höra fåglarna sjunga och dofterna av alla växter.  

Jag vill till framtiden, till min längtan och drömmar, där jag känner lyckan och solen lyser och värmer min kropp..

/Kristoffer  

Demoner och mognare val

Jag tycker om att bli äldre, för att jag ser att de valen jag gör idag är mognare än de val som jag gjort tidigare. Jag vill växa med uppgiften att bli äldre. Det som jag däremot inte trivs med, är den delen av åldrandet som jag själv känner är rädslan. Den gnager och får mig att se risker och visioner om misslyckanden mer än om livets möjligheter, framtid och lycka. Visst mina naiva och godtrogna sidor lyser ikapp med rädslan, de skapar härlig gryta av tårar och självinsikt.

På grund av vissa omständigheter så träffar jag inte mina barn alls, det gör att min rädsla gror med näring av min oroliga själ. Det är nätter med dålig sömn, dagar som ständigt gör sig påmind av den tagg som skaver. När jag var 4 år flyttade min pappa, detta har med åren legat till grund till att försöker fly från mina problem. Jag sitter nu i samma sits mina barn, mina älskade barn, jag kämpar för er för att jag inte ska ta mitt pick & pack och flytta ifrån er..

Mina val blir mognare, jag kommer inte att flytta, jag strider mot mina demoner. Det ser inte ni mina barn, mina älskade barn utan ni ser bara en pappa som sviker. Men jag älskar er till den dag minerna av mig och mina ord inte betyder något längre, till den dagen min kärlek slutar värma era hjärtan.

Håll ut!

Pappa 

Ytlighet föder livets mening

OS är nu äntligen slut, dessa toppar och dalar. Att se Kalla´s lycka ger mig också en otrolig lycka, en kick. Sen när jag ser hennes blick, den totala uppgivelse som hon visade efter tre milen ville jag göra allt för att kunna ge henne ett leende. Det är de sekunderna av kicken jag vill åt, kan man säga att meningen med livet "kicken"? den korta sekund av "tillfredsställelse"?

För hur jag än vrider och vänder på allt, så är det för någon form av kick vi lever. Allt jag gillar, mitt jobb, kaffet jag dricker, maten jag lagar, löpningen, kunskapen, möten med människor och även tv-programmet eller filmen.

Det finns två sidor av detta, först är att vi människor vill ha snabb tillfredsställelse en quick fix,  just för att vi inte kan se det vinsten i det långvariga. För att vi vill se en direkt konsekvens av ett handlande, det andra och oftast den bättre lösningen är inte lika belönande eftersom den är långsam och oförståelig för vår hjärna.

Jag kanske känns lite negativ men detta har utvecklat vårt samhälle, alltså på sättet vi lever genom att vara uppkopplad stämmer helt överens med detta. Vi får likes, det ger kicken.. Men är det även så att ordet vänner vattnas ur genom detta, vänskapen uppskattas mer i ytlighets jagande än vad det grundar på med djupgående relationer?

/Kristoffer

Ödet en chans till lycka

Jag vill tro på ödet, men för många är det ett obehag..

Alla de människor vi möter, alla de fördomar som kommer i vägen för att möta någon som kan förändra livet till något fantastiskt. Vi vågar sällan se andra människor utan våra fördomar som skyddslappar, medan vi skulle må bättre av att våga släppa på dem och våga vara ha fel och omfamna det som lite obehagligt.

En vän som på kort tid gjorde mer avtryck än många andra sa till mig att inte lägga mina värderingar i skeenden och aldrig döma någon.Vinningen i detta är möten med många underbara människor, de kan berika våra liv mer än vad vi tror. Jag möter ofta människor vid rätt tillfälle i livet, de tillför mig alltid perspektiv där jag för komma vidare. Jag har otroligt fina vänner, vänner som jag sällan eller aldrig hör av mig till. Det betyder inte att de inte finns i mitt hjärta, för de är en del av vem jag är idag och den jag kommer vara i framtiden!

Detta är ett kärleksbrev till mina vänner, ni har smyckat mitt liv..Tack!

/Kristoffer

Genom tabu skapas beroende

Hamnade i ett samtal om pedofili, ett svårt ämne med mycket känslor och en oerhörd tabu.
Min kollega tyckte (som även jag tyckt) att varför särbehandla jordens avskum, genom att sätta dem på specialavdelningar och inte bara kasta in dem med på ett vanligt fängelse och låta gallringen ske.

Jag har en tro om att vi människor föder våra beteenden och detta gör vi även med beroenden till en början, vissa saker kan förstärka beroenden som bland annat tabu. Locket läggs på, det är inte någon för sin värld som skulle vilja gå ut med att den är alkolist, spelberoende eller pedofil. En skam som föder beroendet som gräver ett djupare hål, som tillslut tyvärr skapar (i värsta fall) point of no return och en sjukdom. Det är bara att se till det som vi alla är beroende av; godis, kakor, läsk alltså socker, det kan vi alla relatera till att det skapar en liten grop men det är bara för att det inte är tabu.

Att döma någon för sina handlingar är lättare än att förstå en sjukdom som vi inte alla har förståelse för, detta eftersom det inte är något någon som pratar om anledningen till sjukdomen.

Hittade denna nu efter jag skrivit, en intervju med en pedofil  ”Jag valde inte att bli pedofil”
.

Jag kan stå på händer!

Jag lever i det jag har runt om mig, detta är något som jag är tacksam över! Jag jobbar i en klass fem och där jag lär mig massor med nya viktiga saker, exempelvis hur jag ska använda uttryck som "Jao" & "chilla". Jag är medveten om att bara jag skriver om det gör att det dubblar min ålder, men jag är också 3 gånger så gammal än eleverna.

Men det är fantastiskt vad dessa härliga ungar får mig att göra, jag leker jaga minst en av de tre rasterna, de använder mig för att skapa Ljusdals enda "fritt fall" alltså jag lyfter upp dem och låter de lika snabbt åka ner igen. De senaste dagarna har vissa elever tränat att stå på händer mot en vägg och sen gå ner i brygga, jag har förundrats över deras energi och tillslut tog min nyfikenhet över om jag kan stå på händer. Jag känner mina 190 cm och de 94 tveka i detta med rädslan över något jag aldrig lyckats med och skada mig, de hejar på mig och när jag tar sats och ställer mig på händer så känner jag att jag står för en ½ sekund och efter 2 till försök så har jag lyckats stå i några sekunder och hittat balansen. 

Jag ska tänker inte vända ryggen till det som en gång varit jag, utan jag är ett (vuxet)barn som leker jaga, kastar gris, hoppar hopprep och står på händer. Att leva som en 11-åring någon timme om dagen är fantastiskt, deras glädje och orädsla ger mig styrka att leva lite mer. 

/Kristoffer

Sanningen är en känslomässig lögn

Häromdagen hamnade jag i en diskussion, då jag efteråt kände jag mig nöjd över att jag genomfört det jag ville säga. Längre tänkte jag inte. När jag senare på kvällen reflekterade över situationen så hade jag inte “vunnit” många delar i diskussionen, men jag fick förståelse och tog in det som motparten bryskt la fram. Genom argumentationen har jag nu fått mer kunskap än om valt att inte ta den, trots att saker och ting kom att bli lite hätsk.

Tankarna började snurra om jag någonsin har rätt på egen hand, och vad är det jag bygger min argumentation på? Jag brukar säga att jag tycker om att ha fel, det är endast då vet jag att jag förstår något nytt och utvecklar mig. Det är naturligtvis skitjobbigt att ha fel, jag hatar det rent av i vissa situationer.

Att komma vidare i en diskussion, där underlättar det om man kan acceptera att ha fel. Men vi har det som kallas känslor, vilka hjälper till att blockera vägen in till att acceptera att vi kan ha fel. Av vilken anledning känslorna försvårar såg jag klart för mig när jag var hos mig kära bror på annandag jul. De bjöd på en efterrätt som av någon anledning smakade ananas utan att det var någon i. Detta blir en urspårning från ämnet men bara tillfälligt för att förklara min tanke. 

Tänk på något som smakar speciellt som ananas eller whisky; så med ex. whisky kommer olika smaker i en viss följd exempelvis styrka följd av rökighet, frukt och avslutas med tjära. Dessa följder finns i allt annat, man kan se livet som kombinationer. Ett annat exempel är en känsla av Dejavu; kombinationer av intryck som skapar en känsla av en redan upplevd händelse.

Allt vi har runt om oss är dessa kombinationer och dessa kombinationer är olika känslor som kombineras för att skapa våra minnen. För vårt minne inte en videokamera som registrerar allt i vår väg, vi upplever det mesta genom känslorna och dessa blir till minnen. När vi ska diskutera använder vi våra minnen, vilka byggs av känslor.

Människan är alltså otroligt ensidig i sin argumentation, hon behöver en annan vinkel av verkligheten. Här är varför jag känner mig närmare sanningen när diskuterar/tjafsar tillsammans med andra, det pusslar ihop mina tankar bättre och till en mer äkta verklighet.

/Kristoffer

Pojken inom mig jag vårdar ömt

När tystnaden lägger sig över golvet, dörren till barnens rum går igen. Börjar jakten efter saker att fylla rummet i mig, men lika driven är jag att dölja sorgen för mig själv. Kylan drar över golven, jag häller upp varmvatten i en kopp och orden som jag söker kommer rinnande och lik de torra tebladen som färgar vattnet färgar min barndom det färglösa sidan och den kommer till liv.

När jag för ett tag sen gick och pratade med en kurator, gick hon igenom med mig om vad som kan påverka mig i mitt liv. Det förflutna, likaväl det som finns i min vardag. Hon började med familjen, där det fanns revor som tiden hade hunnit läka. När hon däremot frågade om jag har något kort på mig själv som jag värnar om så saknade min röst sin självklara ton, det finns ett kort på en nysnaggad sjuårig pojke som jag ömt vårdar. Tårar rinner när jag pratar om hans hjälplöshet, hans ensamma raster och sitt utanförskap och de år av mobbing han kommer få genomlida. Att ensam stå och mantra orden “ful som barn, vacker som vuxen”, för att det skulle vara trösten mot mobbarnas ord som jag tappert försökte fly. Orden kan driva oss vem som helst till vad som helst, att som barn stå i fönstret och vilja kliva ut för att få orden att sluta hamra.

Pojken i mig är något jag länge skyddat, han var länge min svaga punkt för honom gjorde jag allt. Han kunde inte stå upp för sig själv, han var ett lätt byte för andra. Det är genom honom jag hittade till en av mina drivkrafter, att vilja ge alla bättre förutsättningar till ett bra liv. Han gav mig känslan, riktningen till det som fortsätter driva mig idag.

När jag gick ifrån mitt samtal med kuratorn säger hon till mig att vårda pojken inom mig, jag lovar henne och mig själv att jag ska göra det. Nu sitter pojken här 26 år senare, det är hans tur att få bli sedd. Nu är vår svaghet vänd till en styrka.

/Kristoffer