Nu stör döden mig, så jag skriker för jag vill inte ha tystnad omkring mig mer…
Döden är för mig den tystnaden som lämnas efter någon vi
älskar, något som vi så gärna vill höra igen. Min sorg över de förluster som
sköljt över mig det senaste året, min bror och min far till (den där jävla) cancern
men även att jag inte får träffa min älskade dotter. Att stå bredvid och vara helt maktlös, att inte få hämta sitt barn, bara för att en inte vill…
Jag hoppades att all den hjälp jag kämpat för från socialen
skulle göra skillnad, men ord som ”även fast du inte får träffa din dotter
kommer du alltid vara pappa” skär igenom mig som glödande järn.
Jag vill inte att tystnaden ska vara där, jag vill inte att
dina leksaker ska ligga under din säng orörda och tysta. Jag önskar att jag ska
få höra dig igen, dina ord som kunde lyfta min dag och ge mig så mycket kärlek.
Jag kan inte släppa på min sorg, rädd för de tårar som
aldrig skulle sluta komma…jag vill inte förlora dig, jag ger inte upp.
Ja, jag är naiv, jag vill tro.
//Kristoffer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar