Livet som det borde vara är inget som existerar...

Jag har nog en udda inställning till livet nu, att försöka leva livet till fullo utan att skada mig själv är kanske inte riktigt realistiskt, men jag fortsätter att ge det ett försök.

Att förstå hur vi är styrda av många normer som är satta av vårt samhälle, blev en stor insikt som jag ändå haft på känn men inte riktigt kunnat se till fullo. Vi har alltid valet men det som stoppar det är att samhället vill ha enkla regler vilket dels gör det enklare att sälja oss som individer men även enklare att kontrollera (samhällsstrukturen).

Sen är vår hjärnas kapacitet att klara av nya händelser väldigt begränsad, vilket gör det enkelt att spela på dess vanebildande mönster. Det är dock väldigt svårt att ta sig ur dessa mönster, vare sig det är snus (nej jag har aldrig eller kommer aldrig att börja/t) eller mönster som är skapade av förhållanden. Men vi är inte svaga individer för det, utan det handlar om vi väljer att se bortom vår trygga hamn. Jag tror många väljer att leva sitt liv i ”ignorance is bliss” (Matrix), det är enklare och mer bekvämt än att utmana.

Jag ifrågasätter om det verkligen är att vara en fri individ med egna val när vi ständigt blir infösta i led eller mallar, där vi ska acceptera den tagna samhällsnormen. Jag vill se mer förståelse, vilken vi når genom kritiken. Den som vårt samhälle har utvecklats av, att inte kritisera de givna normerna får samhället att sluta utvecklas. Vi ser den kritik som exempelvis politiken lyfter fram, vare sig det är SD eller MP, så för det samhället vidare i en annan riktning.

Att öppna sig då och då utan förbehåll är inte enkelt eller smärtfritt, men det är nödvändigt för att vi ska utvecklas. Den kritik som vi då blir exponerad för, gör att vi måste ändra riktning. Att tro att vi är oförstörbara likt Titanic är en villfarelse, vi har ett eget ansvar i att skapa vår egen kritik eller konstrast (om man så vill). Varje individ måste få välja om den platt ska hänge sig åt samhällets normer eller om den ska få ta sig utanför de sagda normerna som samhället har satt.

För i slutändan är det ändå vad jag väljer att samhället ska ge mig...

//Kristoffer