Livet har inga gränser förutom att dö för det

Igår dog 700 människor på flykt, människor som inte ville dö, människor som vågade offra allt för att få leva.

Men det som sen får mig att vilja kräkas är alla rubriker om hur vi ska skärpa våra gränser, om hur vårt samhälle mår dåligt över de kulturer vi tar in.

De tankar som komikern Louis CK uttrycker ”jag är stolt över mig själv att jag tänkt tanken på att överge mig plats för någon mindre privilegierad, men jag överger aldrig min plats”. Ja HAN är ironisk, men det finns så jävla mycket sanning i hans reflektion och den får mig att inse att många har den inställningen utan ironi.

När jag var liten hade jag inga gränser, jag gick som 3 åring in naken till min granne och frågade efter en kaka. Jorden bygger inte på gränser, de är inte naturliga. Så tänk som våra barn, inga gränser. För de ser ingen skillnad på någon som; är mindre privilegierad, har en annan hudfärg, är från en annan kultur eller har en funktionsnedsättning.

Jag tänker inte leva i en värld som vill skapa motsättningar. Min luft är allas luft, mitt land är jorden och jorden är allas hem.

//Kristoffer

Cancer.

Jag tänker på dig varje dag.

Min smärta och min rädsla ligger bredvid mig när jag vaknar, varje dag.

Du skrämmer mig samtidigt som du ger mig styrka, ett driv att leva.

Du tog mitt blod du tog min kärlek. För det kommer jag aldrig att ge upp.

Jag väljer att stå och kämpa för allt jag tror på.

Jag väljer att se döden, vilket gör livet värt att leva.

Tack Christer, Gunilla, morfar Gunnar, mormor Ingrid, bror Tobias och pappa Hasse ni gav och ger livet mening.

Varje ljus jag tänder är för er…

//Kristoffer

Jag gick vilse

Jag gick vilse och klarade inte av att resa tillbaka till Hudik, varje gång jag började tänka på det så kom ångest och rädsla. När jag river i det nu så kommer tårarna, det sitter så djupt att det är svårt att sätta ord på det. Men jag ska försöka förklara det för dig..

En del i det har jag börjat landa, när jag för första gången pratade med min kurator om dig så sa jag till henne att ”jag ska leva för min bror nu…”. Jag har sedan dess letat mer låtar och sett mer filmer som jag vet att du ville se. Jag blev för upptagen med att leva för dig och mig, då såg jag sorgen som ett hinder för att leva.

Jag har fortsatt att driva på för att få känna mig lycklig, men det gick inte. Jag ville så gärna vara den som orkade, den som var stark och kunde leva vidare med dig som en del av min lycka.

Det var med sorgen jag kunde möta min kärlek för dig, saknaden av att aldrig igen kunna få möta den i livet. Det är den obeskrivliga känslan, jag förstår att du är en del av mig, men du är inte längre där.

Nu längtar jag till Hudik igen, till den kärlek som lever vidare. För du har alltid gjort mig stark och för det älskar jag dig ännu mer i döden…

//Lillebror

Skrik tills jag hör dig om döden nu stör dig..

Nu stör döden mig, så jag skriker för jag vill inte ha tystnad omkring mig mer…

Döden är för mig den tystnaden som lämnas efter någon vi älskar, något som vi så gärna vill höra igen. Min sorg över de förluster som sköljt över mig det senaste året, min bror och min far till (den där jävla) cancern men även att jag inte får träffa min älskade dotter. Att stå bredvid och vara helt maktlös, att inte få hämta sitt barn, bara för att en inte vill…

Jag hoppades att all den hjälp jag kämpat för från socialen skulle göra skillnad, men ord som ”även fast du inte får träffa din dotter kommer du alltid vara pappa” skär igenom mig som glödande järn.

Jag vill inte att tystnaden ska vara där, jag vill inte att dina leksaker ska ligga under din säng orörda och tysta. Jag önskar att jag ska få höra dig igen, dina ord som kunde lyfta min dag och ge mig så mycket kärlek.

Jag kan inte släppa på min sorg, rädd för de tårar som aldrig skulle sluta komma…jag vill inte förlora dig, jag ger inte upp.

Ja, jag är naiv, jag vill tro.

//Kristoffer

Livet som det borde vara är inget som existerar...

Jag har nog en udda inställning till livet nu, att försöka leva livet till fullo utan att skada mig själv är kanske inte riktigt realistiskt, men jag fortsätter att ge det ett försök.

Att förstå hur vi är styrda av många normer som är satta av vårt samhälle, blev en stor insikt som jag ändå haft på känn men inte riktigt kunnat se till fullo. Vi har alltid valet men det som stoppar det är att samhället vill ha enkla regler vilket dels gör det enklare att sälja oss som individer men även enklare att kontrollera (samhällsstrukturen).

Sen är vår hjärnas kapacitet att klara av nya händelser väldigt begränsad, vilket gör det enkelt att spela på dess vanebildande mönster. Det är dock väldigt svårt att ta sig ur dessa mönster, vare sig det är snus (nej jag har aldrig eller kommer aldrig att börja/t) eller mönster som är skapade av förhållanden. Men vi är inte svaga individer för det, utan det handlar om vi väljer att se bortom vår trygga hamn. Jag tror många väljer att leva sitt liv i ”ignorance is bliss” (Matrix), det är enklare och mer bekvämt än att utmana.

Jag ifrågasätter om det verkligen är att vara en fri individ med egna val när vi ständigt blir infösta i led eller mallar, där vi ska acceptera den tagna samhällsnormen. Jag vill se mer förståelse, vilken vi når genom kritiken. Den som vårt samhälle har utvecklats av, att inte kritisera de givna normerna får samhället att sluta utvecklas. Vi ser den kritik som exempelvis politiken lyfter fram, vare sig det är SD eller MP, så för det samhället vidare i en annan riktning.

Att öppna sig då och då utan förbehåll är inte enkelt eller smärtfritt, men det är nödvändigt för att vi ska utvecklas. Den kritik som vi då blir exponerad för, gör att vi måste ändra riktning. Att tro att vi är oförstörbara likt Titanic är en villfarelse, vi har ett eget ansvar i att skapa vår egen kritik eller konstrast (om man så vill). Varje individ måste få välja om den platt ska hänge sig åt samhällets normer eller om den ska få ta sig utanför de sagda normerna som samhället har satt.

För i slutändan är det ändå vad jag väljer att samhället ska ge mig...

//Kristoffer

Less på att vara tyst..

Har försökt att hålla mig från att skriva om denna hets som nu finns över SD, men nu har jag läst om hur SD ditt och SD datt...så här kommer lite av det som irriterat mig och de reflektioner som de fött.

Till att börja med så fastnade jag för denna tvetydighet, den är författad av en lokalpolitiker som printade ner detta... (den är riktad till en politiker i SD)

"Jag har personligen väldig svårt att se respektfullt på er politik. Jag anser att ni för en politik som delar upp människor i "vi" och "dem". Jag vill inte på något som helst sätt ingå i ert "vi" i era samhällsvisioner." Sossekvinna

Jag tar upp detta citat för att påvisa vad som händer runt om i medierna och i de sociala medierna nu. Jag har svårt tycka detta med att skälla ska leda till något annat än mer "vi och dem", fokusera på att ta det till den politiska arenan istället.

Så mina tankar har på senare tid varit att bemöta precis som jag möter alla, där de befinner sig, jag tror alltså på att prata om vad som händer när de får sin vilja igenom. För när jag själv går igenom mina egna upplevelser på saker jag blivit ifrågasatt på (vad det än varit) så har de vuxit sig starkare. Jag har ställt mig i försvarsställning och bara försvara min heder/det jag trodde på utan någon reflektion.

Jag är intresserad och frågar vad som händer om individen får sin vilja igenom, lyssnar, ger en medmänsklig respekt och ger en möjlighet till att beskriva den bilden personen har på världen. Genom detta får jag mer förståelse och även mer respekt än om jag bara attackerat, här får jag mer spelrum att debattera på ett konstruktivt sätt.

Jag fick mer vatten på min kvarn när jag läste om en före detta högerextremist som skrev ett inlägg på FB som sedan nyheter24.se tog tillvara på och publicerade som en artikel. Har svårt att hålla med om delar av texten men budskapet är i enlighet med vad jag står för, det är medmänsklighet.

"Så nästa gång du träffar en SD:are. ge lite kärlek och omtanke. Visa vänskap. Ge dom hat och tjata om deras förbannade privilegier när de har det svårt, så lovar jag dig att SD bara kommer bli större och större." Tobias Swahn

Börjar man skälla och peka finger åt en specifik grupp så växer de sig tillsammans starkare utav att de blir utpekade och hatade (enkel gruppsykologi). Hur det än är vill vi alla vara en del av samhället, vi är 100% inget annat! När vi börjar utesluta blir vi svaga..

//Kristoffer

Allt hat som föder mer hat

Jag lever i en demokrati, jag tror på att gott finns i alla. Jag tror även på att hatet växer i vårt samhälle, ett hat som växer av utstötthet, genom ord, handling och påhopp.

Samhället vi lever i bygger på kritik, idag har vi många frågor/mycket kritik som skapa heta diskussion på Facebook och i de traditionella medierna.

Vi har i bara under de senaste 20 åren gått ifrån att haft enstaka kanaler där medieringen har varit opartisk (så nära som vi kan komma), till att idag tjänar alla på vår åsikt och budskapet är riktat så det ska tjäna sin sändare. Jag är rädd att detta är något som försvårar vår tillvaro, vi köper mer eller mindre stora delar av det som sägs och skrivs.

Det jag vill säga är att det inte har med vår intelligens att göra, utan att vi inte är vana att kritisera andras åsikter öppet. Tänk igenom din barndom och ungdom, är det inte så att vi alla skulle följa auktoriteter som medier, föräldrar och andra skrivna och oskrivna regelsättare.  Därför är vi inte så duktiga på att bemöta kritik, alltså gör vi det inte på ett bra sätt.

Nu är vi inne i en tid där det oredigerade medierna har stor del i våra liv (i och med bland annat Facebook), där förekommer kritik öppet och vi skapar en stämning som föder hat för att vi inte kan hantera (okända) människors kritik.

För ingen kommer att lyckas övervinna någon annan med starka och hårda argument, vi kan bara så frön som får växa. Vi kan aldrig möta någon som vi inte känner eller har förtroende för dig som individ.

Det enda sättet att förändra en åsikt är att skapa förtroende, och att möta din medmänniska där den är.

//Kristoffer