Sanningen är en känslomässig lögn

Häromdagen hamnade jag i en diskussion, då jag efteråt kände jag mig nöjd över att jag genomfört det jag ville säga. Längre tänkte jag inte. När jag senare på kvällen reflekterade över situationen så hade jag inte “vunnit” många delar i diskussionen, men jag fick förståelse och tog in det som motparten bryskt la fram. Genom argumentationen har jag nu fått mer kunskap än om valt att inte ta den, trots att saker och ting kom att bli lite hätsk.

Tankarna började snurra om jag någonsin har rätt på egen hand, och vad är det jag bygger min argumentation på? Jag brukar säga att jag tycker om att ha fel, det är endast då vet jag att jag förstår något nytt och utvecklar mig. Det är naturligtvis skitjobbigt att ha fel, jag hatar det rent av i vissa situationer.

Att komma vidare i en diskussion, där underlättar det om man kan acceptera att ha fel. Men vi har det som kallas känslor, vilka hjälper till att blockera vägen in till att acceptera att vi kan ha fel. Av vilken anledning känslorna försvårar såg jag klart för mig när jag var hos mig kära bror på annandag jul. De bjöd på en efterrätt som av någon anledning smakade ananas utan att det var någon i. Detta blir en urspårning från ämnet men bara tillfälligt för att förklara min tanke. 

Tänk på något som smakar speciellt som ananas eller whisky; så med ex. whisky kommer olika smaker i en viss följd exempelvis styrka följd av rökighet, frukt och avslutas med tjära. Dessa följder finns i allt annat, man kan se livet som kombinationer. Ett annat exempel är en känsla av Dejavu; kombinationer av intryck som skapar en känsla av en redan upplevd händelse.

Allt vi har runt om oss är dessa kombinationer och dessa kombinationer är olika känslor som kombineras för att skapa våra minnen. För vårt minne inte en videokamera som registrerar allt i vår väg, vi upplever det mesta genom känslorna och dessa blir till minnen. När vi ska diskutera använder vi våra minnen, vilka byggs av känslor.

Människan är alltså otroligt ensidig i sin argumentation, hon behöver en annan vinkel av verkligheten. Här är varför jag känner mig närmare sanningen när diskuterar/tjafsar tillsammans med andra, det pusslar ihop mina tankar bättre och till en mer äkta verklighet.

/Kristoffer

Samhället gillar strävan efter lögnen

Det är orden vi har som definierar oss till det vi är i våra och andras ögon.

Att en litet löfte om ett samtal eller besök inte blir av, växer sig till att bli något som är förväntat och varje gång så rämnar en bit av mig. Tiden har gjort att jag klarar att ta det bättre, dock svider det alltid till som när jag skär mig på papper. Besvikelsen när någon lovar och inte kan stå kvar vid sitt ord, jag blir allt som oftast dramatiskt svarta inombords och sårad.

En sensmoralhistoria jag alltid kommer ihåg är den om Peter och vargen, historien om när han ska vakta fåren på skoj skriker att vargen kommer, sen när vargen kommer tror ingen honom. Historien har mer värde i sig än någonsin, i och med närheten till allt lättflyktiga medier och transparanta liv. Vilket gör att orden är vårt förtroende, detta är det viktigaste vi har som människa. Trots detta så tar vi lätt till löften som vi inte håller och slänger oss med vita lögner.

Ett samhälle som är så ”like”-törstig kan vara svårt att värja sig emot, dock tror jag att vi värdesätter sanningen och äkta löften mer än det den transparanta ytligheten. Peter har gjort allt för att vara den roliga och jagat like istället för skydda sin heder, det är en lättare väg att gå men det goda i livet har alltid en smak av rävgift först innan sötman slår in…

/Kristoffer

Är det ok att sälja dig själv eller ditt barn för, 500 eller 30 000?

Ute är det är det två minusgrader och i min varma lägenhet är ett ljus tänt, jag sitter och lyssnar på over the rainbow. När mina fingrar nu ligger på tangenterna, tänker jag på en vän till mig som ofta påtalar den sida hos henne som kraftigt ogillar den mansdominerande sidan av samhället. Jag har tänkt ofta på just hennes kommentarer och jag känner en förståelse i det hon säger, trots detta så varje gång jag ska skriva eller prata om det tar det stopp. Jag är dålig på att känna orättvisan som skulle varit riktad mot mig om jag var kvinna.

Det som får mig att inse att det aldrig är långt till det illamående och orättvisan jag nu känner, är när jag först ser på uppdrag granskning om trafficking. Om ”Nadja” som de kallar henne, har nu i 5 år vandrat på gatorna i Sverige och sålt sin kropp för 500kr. Det är männen som tar hit kvinnor från de fattigaste länderna, de säljer henne och tar pengar för att de anser sig ha rätt till dem. Jag ser när hon blir hotad, hur bär kniv så hon kan försvara sig mot män som beter sig illa. (svtplay.se)

När programmet är slut går jag in av en slump på Expressen, där läser jag hur det går att köpa ett nyfött barn för pengar… Den avsmak som växer för den syn som finns på kvinnan, men även på pengar som skapar efterfrågan av dessa ”tjänster”.

Hur jag mina händer skakar när jag läser om att ”Flera gånger per år upptäcker polisen i Nigeria en ny bebisfabrik. Där hålls kvinnor fångna för att föda barn som ska säljas illegalt till antingen adoption, ritualer eller slaveri.” Dessa ”fabriker” är verksamheter som kriminella tagit över, tidigare var de hem för kvinnor som behövde hjälp, men idag säljs där nyfödda flickor för mellan 27 000 till 33 000 kr och en nyfödd pojke mellan 29 000 och 49 700 kr. (expressen.se)

Det fruktansvärda i detta bränner inom mig och jag kan inte hjälpa att tårarna rinner…

Tölpar & SS är humor..eller hur var det SD?

Att anta det som vi ofta kallar för folkvett ska gälla när det kommer till beslut som ska forma vårt land och ligga till grund för våra kommunala beslut i frågor om barn, jobb och vården kan ibland kännas riktigt långsökt. Att våga stå för en åsikt och använda den som kritik är en grundsten i dagens samhälle. Men när man berömmer de som en gång ville utrota ett folkslag eller när man säger att flyktingbarn ska dö, där har man tappat insikten om vad ett demokratiskt samhälle är.

Jag tänker såklart på de senaste veckornas olika medierapporteringar, om hur olika politiker har helt ansvarslöst kränkt andra människor på olika forum på nätet. Så det är intressant hur Linus Bylund (stabschef SD, han som sa bondläppar men ändrade sig till tölpar) vill lägga över ansvaret på medierna, i att det ofta förekommer rasistiska sypatisörer innom Sverigedemokraternas led.

“Framställer man ett parti som idioter och konsekvent rapporterar negativt, vilket man gör, det är ju belagt i forskning, då kommer naturligtvis människor som är lite "speciella" till det partiet, det är inget konstigt i det”

Han fortsätter att beskriva de roller som han och hans kollegor har.

“Men man får absolut inte glömma att vi har ett ansvar. Vi uttrycker oss, vi är förebilder. Om en förebild som uttrycker sig på gränsen till oacceptabelt, då blir det konsekvensen att de som är gräsrot eller längre ner i företrädarskaran kanske tycker man kan lägga sig på en lägre en nivå.”

Under de senaste veckorna har medierna uppärksammat flera politiker från SD vilka har uttryckt på vissa forum på nätet, exempelvis Stellan Bojerud (riksdagsledamöter SD); “Ja, jag beundrar de insatser som ett antal SS-officerare och frontmän gjorde i ärlig strid”, även Marie Stensby´s (suppleant i SD:s partistyrelse) åsikter om Anders Behring Breivik försvarstal "…i det stora hela ett bra tal, innehållande många, för pk-sidan, svårsmälta sanningar..".

Marie Stensby avsade sig sin post, nu är hon alltså fd suppleant i SD´s partistyrelse. Stellan Bojerud sitter kvar på sin post vilket är märkligt då nolltolerans trots de sarkastiska bortförklaringarna… Jag tycker inte Linus Bylund kan skylla på den medierade bilden när han och hans kollegor tyligt visar upp partiets mening med dåliga bortförklaringar och tydligt rasistiska åsikter.

Hur undanflykter och förtal är ok i dagens politiska samhälle är en gåta för mig, det är inte heller direkt något jag vill kalla för humor eller lägga in under någon form av obekväm saning...

Från att överleva till att tillhöra

Jag vill att dagens samhälle kraschar för att vi måste se till vad som är rimligt!

Att jaga har varit något som vi människor alltid ha gjort, men från djur till status känns steget ganska långt. Från att överleva till att vi vill tillhöra, så idag är status vad vi vill uppnå vare sig det är igenom en bild på mat eller genom att någon ska “gilla” en statusuppdatering.

Det finns flera saker i hur viktig status är för oss, dels att vi handlar rent ytliga saker och ting eller att vi skapar mer abstrakta saker som ex. vår identitet. Nu vill jag att du tänker till, det är väldigt få som frågar om dina nya skor eller vad det nu än det nya är. Detta ting/beteende blir otroligt snabbt en del av din vardag, det försvinner i mängden.

Att vi lever i ett förkastligt samhälle, där nyheter, bilder, åsikter och våra liv är blinkningar vilka försvinner snabbare än det arbete som låg bakom dem. Vi strävar efter det som gör oss unik, det som vi anser vara “jaget”. Vi konstruerar bilder och köper saker som ska hjälpa oss att förstärka denna bild, men vem analyserar dig? Är inte alla andra för fokuserade på det egna jaget för tänka på dig?

Det som samhället här skapat för att vi inte ska “stå still” är nya genrer, “inne” färger, mode, smaker allt detta för att vi ska skapa och förstärka vår identitet. Men när sen det blir mainstream så blir det inte lika hett, då hittar vi de nya produkterna för vi vill inte vara som alla andra (men ändå tillhöra).

Det är inte vi människor som skapar det unika hos oss, utan detta ligger alltså hos företagen. Allt som företagen tar fram, vill de skapa en status runt om en unik produkt. För skapa länken till oss människor så behöver fokusen och spektrumet ligga i att skapa mainstream men även det som är blivande unik produkt. Detta så vi får möjligheten att skapa det som “är vår typ av produkt”, alltså för att förstärka vår identitet. Som förtydligande exempel, pågår ständiga förflyttningar som visar på att vara unik förflyttar sig, ett ex. är när miljövänligt blivit mainstream så blir närodlat det som är det unika.

Jag hoppas alltså på det förkastliga samhället tappar sitt fäste och följer sitt innehåll.

Tydlighet eller Rasism!

Samhället har blivit oigenkännligt och saknar helt tydlighet. Det är märkbart runt åsikter som rör invandrings- och invandrarfrågor. Något jag tycker är speciellt märkligt är när 5 i 12 rörelsen delade ut pris i riksdagen och talmannen lämnar sin stol, pristagaren har för staka åsikter och det kan inte politiken känna sig vid. idag måste vi stå upp för vårt samhälleliga ideal och inse att tyvärr hänger politiken/ideologin inte med!

För elva år (Maj 2002) sedan skrev Harry Schein i DN sin ledare “Politisk enighet är farlig”, om hur den politiska bilden har förändrats. Där samtidens funderingar var ämnet, men där framtiden på ett märkligt sätt nu har kommit att bli mottagaren.

Det blir tydligt när han skriver ”De flesta av våra politiska partier är rätt gamla. De grundades i en annan tid än vår, i syfte att lösa problem som numera har tappat sin angelägenhetsgrad. [--] Men partistrukturerna har inte nämnvärt förändrats. Förnyelse anses vara farlig. De interna maktapparaterna skyddar sig själva. Nykomlingarna i dessa apparater ärver de äldres språk. Därmed saknar man kompetens att tackla helt nya problem.”

Nu kan man påstå att moderaterna idag är “nya moderaterna” eller att nya partiprogram har antagits. Men faktum är att partierna inte klarar av omställningen och de krav samhället ställer på en organisation, för att göra den intressant och engagerande. Även hur den yngre generationen tappas genom den nuvarande strukturen, att individen inte är lika viktig som kollektivet. Det är skrämmande hur partierna inte klarar sig utan partipiskan, de individerna som sitter med drivkraft och engagemang får kliva undan för ideologigrund som byggdes för en annan tid. Visst en form av enighet måste finnas men det är skrämmande hur enkelspåriga och oföränderlig politiken är.

Partierna utvecklas inte snabbt nog för samhället. Vilket inte är så konstigt då det oftast är den äldre generation som styr partiernas offentliga ansikte utåt.

Det är tydligt när Schein manifesterar brännpunkten ”konsekvensen av utvecklingen är tillväxten av extremistpartier.”. Idag har vi sakta men säkert börjat glömma bort andra världskriget "Fallet Hitler har lärt oss att det tar ett par generationer innan man glömmer politiska brott, politiska galenskap".

Otydligheten, ideologierna och partipiskorna har idag gjort så SD sitter i riksdagen med åsikter som strider mot “allas lika värde”. Vi måste gå mot tider där vi kan se SD´s intåg som en kritik mot detta och genom engagemang, tydlighet och individens styrka skapa en samtid där alla har sitt värde.

Schein lyckades fånga upp delar av historien och få den att bli en del av vår samtid. Han får oss alltså att inse den otroliga vikten av politiken och att den måste ta en ny riktning, så den inte stagnerar och tillslut skadar vårt samhälle.

Med skräckblandat intresse förstår jag hur historien får oss att tänka till ”ett tag” och sedan glömma bort våra misstag. VI måste bryta cirkeln annars kommer vi i vår enfald alltid att vandra i runt och tro att vi går mot nya insikter.

/Kristoffer