Pojken inom mig jag vårdar ömt

När tystnaden lägger sig över golvet, dörren till barnens rum går igen. Börjar jakten efter saker att fylla rummet i mig, men lika driven är jag att dölja sorgen för mig själv. Kylan drar över golven, jag häller upp varmvatten i en kopp och orden som jag söker kommer rinnande och lik de torra tebladen som färgar vattnet färgar min barndom det färglösa sidan och den kommer till liv.

När jag för ett tag sen gick och pratade med en kurator, gick hon igenom med mig om vad som kan påverka mig i mitt liv. Det förflutna, likaväl det som finns i min vardag. Hon började med familjen, där det fanns revor som tiden hade hunnit läka. När hon däremot frågade om jag har något kort på mig själv som jag värnar om så saknade min röst sin självklara ton, det finns ett kort på en nysnaggad sjuårig pojke som jag ömt vårdar. Tårar rinner när jag pratar om hans hjälplöshet, hans ensamma raster och sitt utanförskap och de år av mobbing han kommer få genomlida. Att ensam stå och mantra orden “ful som barn, vacker som vuxen”, för att det skulle vara trösten mot mobbarnas ord som jag tappert försökte fly. Orden kan driva oss vem som helst till vad som helst, att som barn stå i fönstret och vilja kliva ut för att få orden att sluta hamra.

Pojken i mig är något jag länge skyddat, han var länge min svaga punkt för honom gjorde jag allt. Han kunde inte stå upp för sig själv, han var ett lätt byte för andra. Det är genom honom jag hittade till en av mina drivkrafter, att vilja ge alla bättre förutsättningar till ett bra liv. Han gav mig känslan, riktningen till det som fortsätter driva mig idag.

När jag gick ifrån mitt samtal med kuratorn säger hon till mig att vårda pojken inom mig, jag lovar henne och mig själv att jag ska göra det. Nu sitter pojken här 26 år senare, det är hans tur att få bli sedd. Nu är vår svaghet vänd till en styrka.

/Kristoffer