24 dagar och 17 timmar

Jag sitter på en solig balkong med en kopp te, med musik likt solen smeker mitt sinne med värme. Jag njuter av det som jag har samtidigt som jag försöker slå bort nervösa tankarna som stör likt den ciggaretrök som tränger upp från grannarna nedanför, dess fräna lukt och är omöjlig att ignorera. Jag känner hur jag konstant försöker leva i nuet.

Jag har nu en längre tid försökt bearbeta mitt förflutna men det har bara gjort mig arg och ledsen, det har satt mig i en sitts där jag inte träffat mina barn på 24 dagar. Nu om 50 min ska jag hänge mig totalt till nuet och min snart 2åriga dotters spontana infall. Det är 24 dagar av smärtsam saknat av denna lilla krabat som påminner mig om det sveket och den nervositet som ringlar sig om mig.  

Att lära mig att ha distans är något jag har haft svårt för, jag är en känslomänniska som alltid brunnit för olika saker likt ett tomtebloss, kort men otroligt intensivt. Det är inget jag tänkt på förr, men på senare har jag allt oftare reflekterat över det.  Över hur jag går in i något hämningslöst och passionerat, jag lyssnar på låten 30 ggr om dagen (helst i timmen) eller sökt i timmar efter den bästa mobiltelefonen.

En händelse som kan tyckas betydelselös, när en av kollegorna på jobbet sa åt mig att inte lägga ner energi på småsaker (när jag frågade om han hade svängdörrar hemma). Det var ett frö som fick mig att försöka att göra saker långsamt och väljer att ha lite distans till mina val och mina intressen, detta medför en mer eftertänksam sida hos mig där jag ofta tyst reflekterar i bakgrunden. Att välja vad jag lägger min energi på saker och inte kastar mig in i något, det ger mig en chans att för första gången i mitt liv börja leva efter långsiktiga mål.

Men nu ska jag efter 24 dagar och 17 timmar, äntligen få hänge mig åt 17 kg impulser och kärlek i den renaste form…  <3

//Kristoffer