Jag gick vilse

Jag gick vilse och klarade inte av att resa tillbaka till Hudik, varje gång jag började tänka på det så kom ångest och rädsla. När jag river i det nu så kommer tårarna, det sitter så djupt att det är svårt att sätta ord på det. Men jag ska försöka förklara det för dig..

En del i det har jag börjat landa, när jag för första gången pratade med min kurator om dig så sa jag till henne att ”jag ska leva för min bror nu…”. Jag har sedan dess letat mer låtar och sett mer filmer som jag vet att du ville se. Jag blev för upptagen med att leva för dig och mig, då såg jag sorgen som ett hinder för att leva.

Jag har fortsatt att driva på för att få känna mig lycklig, men det gick inte. Jag ville så gärna vara den som orkade, den som var stark och kunde leva vidare med dig som en del av min lycka.

Det var med sorgen jag kunde möta min kärlek för dig, saknaden av att aldrig igen kunna få möta den i livet. Det är den obeskrivliga känslan, jag förstår att du är en del av mig, men du är inte längre där.

Nu längtar jag till Hudik igen, till den kärlek som lever vidare. För du har alltid gjort mig stark och för det älskar jag dig ännu mer i döden…

//Lillebror

Skrik tills jag hör dig om döden nu stör dig..

Nu stör döden mig, så jag skriker för jag vill inte ha tystnad omkring mig mer…

Döden är för mig den tystnaden som lämnas efter någon vi älskar, något som vi så gärna vill höra igen. Min sorg över de förluster som sköljt över mig det senaste året, min bror och min far till (den där jävla) cancern men även att jag inte får träffa min älskade dotter. Att stå bredvid och vara helt maktlös, att inte få hämta sitt barn, bara för att en inte vill…

Jag hoppades att all den hjälp jag kämpat för från socialen skulle göra skillnad, men ord som ”även fast du inte får träffa din dotter kommer du alltid vara pappa” skär igenom mig som glödande järn.

Jag vill inte att tystnaden ska vara där, jag vill inte att dina leksaker ska ligga under din säng orörda och tysta. Jag önskar att jag ska få höra dig igen, dina ord som kunde lyfta min dag och ge mig så mycket kärlek.

Jag kan inte släppa på min sorg, rädd för de tårar som aldrig skulle sluta komma…jag vill inte förlora dig, jag ger inte upp.

Ja, jag är naiv, jag vill tro.

//Kristoffer

Livet som det borde vara är inget som existerar...

Jag har nog en udda inställning till livet nu, att försöka leva livet till fullo utan att skada mig själv är kanske inte riktigt realistiskt, men jag fortsätter att ge det ett försök.

Att förstå hur vi är styrda av många normer som är satta av vårt samhälle, blev en stor insikt som jag ändå haft på känn men inte riktigt kunnat se till fullo. Vi har alltid valet men det som stoppar det är att samhället vill ha enkla regler vilket dels gör det enklare att sälja oss som individer men även enklare att kontrollera (samhällsstrukturen).

Sen är vår hjärnas kapacitet att klara av nya händelser väldigt begränsad, vilket gör det enkelt att spela på dess vanebildande mönster. Det är dock väldigt svårt att ta sig ur dessa mönster, vare sig det är snus (nej jag har aldrig eller kommer aldrig att börja/t) eller mönster som är skapade av förhållanden. Men vi är inte svaga individer för det, utan det handlar om vi väljer att se bortom vår trygga hamn. Jag tror många väljer att leva sitt liv i ”ignorance is bliss” (Matrix), det är enklare och mer bekvämt än att utmana.

Jag ifrågasätter om det verkligen är att vara en fri individ med egna val när vi ständigt blir infösta i led eller mallar, där vi ska acceptera den tagna samhällsnormen. Jag vill se mer förståelse, vilken vi når genom kritiken. Den som vårt samhälle har utvecklats av, att inte kritisera de givna normerna får samhället att sluta utvecklas. Vi ser den kritik som exempelvis politiken lyfter fram, vare sig det är SD eller MP, så för det samhället vidare i en annan riktning.

Att öppna sig då och då utan förbehåll är inte enkelt eller smärtfritt, men det är nödvändigt för att vi ska utvecklas. Den kritik som vi då blir exponerad för, gör att vi måste ändra riktning. Att tro att vi är oförstörbara likt Titanic är en villfarelse, vi har ett eget ansvar i att skapa vår egen kritik eller konstrast (om man så vill). Varje individ måste få välja om den platt ska hänge sig åt samhällets normer eller om den ska få ta sig utanför de sagda normerna som samhället har satt.

För i slutändan är det ändå vad jag väljer att samhället ska ge mig...

//Kristoffer

Less på att vara tyst..

Har försökt att hålla mig från att skriva om denna hets som nu finns över SD, men nu har jag läst om hur SD ditt och SD datt...så här kommer lite av det som irriterat mig och de reflektioner som de fött.

Till att börja med så fastnade jag för denna tvetydighet, den är författad av en lokalpolitiker som printade ner detta... (den är riktad till en politiker i SD)

"Jag har personligen väldig svårt att se respektfullt på er politik. Jag anser att ni för en politik som delar upp människor i "vi" och "dem". Jag vill inte på något som helst sätt ingå i ert "vi" i era samhällsvisioner." Sossekvinna

Jag tar upp detta citat för att påvisa vad som händer runt om i medierna och i de sociala medierna nu. Jag har svårt tycka detta med att skälla ska leda till något annat än mer "vi och dem", fokusera på att ta det till den politiska arenan istället.

Så mina tankar har på senare tid varit att bemöta precis som jag möter alla, där de befinner sig, jag tror alltså på att prata om vad som händer när de får sin vilja igenom. För när jag själv går igenom mina egna upplevelser på saker jag blivit ifrågasatt på (vad det än varit) så har de vuxit sig starkare. Jag har ställt mig i försvarsställning och bara försvara min heder/det jag trodde på utan någon reflektion.

Jag är intresserad och frågar vad som händer om individen får sin vilja igenom, lyssnar, ger en medmänsklig respekt och ger en möjlighet till att beskriva den bilden personen har på världen. Genom detta får jag mer förståelse och även mer respekt än om jag bara attackerat, här får jag mer spelrum att debattera på ett konstruktivt sätt.

Jag fick mer vatten på min kvarn när jag läste om en före detta högerextremist som skrev ett inlägg på FB som sedan nyheter24.se tog tillvara på och publicerade som en artikel. Har svårt att hålla med om delar av texten men budskapet är i enlighet med vad jag står för, det är medmänsklighet.

"Så nästa gång du träffar en SD:are. ge lite kärlek och omtanke. Visa vänskap. Ge dom hat och tjata om deras förbannade privilegier när de har det svårt, så lovar jag dig att SD bara kommer bli större och större." Tobias Swahn

Börjar man skälla och peka finger åt en specifik grupp så växer de sig tillsammans starkare utav att de blir utpekade och hatade (enkel gruppsykologi). Hur det än är vill vi alla vara en del av samhället, vi är 100% inget annat! När vi börjar utesluta blir vi svaga..

//Kristoffer

Allt hat som föder mer hat

Jag lever i en demokrati, jag tror på att gott finns i alla. Jag tror även på att hatet växer i vårt samhälle, ett hat som växer av utstötthet, genom ord, handling och påhopp.

Samhället vi lever i bygger på kritik, idag har vi många frågor/mycket kritik som skapa heta diskussion på Facebook och i de traditionella medierna.

Vi har i bara under de senaste 20 åren gått ifrån att haft enstaka kanaler där medieringen har varit opartisk (så nära som vi kan komma), till att idag tjänar alla på vår åsikt och budskapet är riktat så det ska tjäna sin sändare. Jag är rädd att detta är något som försvårar vår tillvaro, vi köper mer eller mindre stora delar av det som sägs och skrivs.

Det jag vill säga är att det inte har med vår intelligens att göra, utan att vi inte är vana att kritisera andras åsikter öppet. Tänk igenom din barndom och ungdom, är det inte så att vi alla skulle följa auktoriteter som medier, föräldrar och andra skrivna och oskrivna regelsättare.  Därför är vi inte så duktiga på att bemöta kritik, alltså gör vi det inte på ett bra sätt.

Nu är vi inne i en tid där det oredigerade medierna har stor del i våra liv (i och med bland annat Facebook), där förekommer kritik öppet och vi skapar en stämning som föder hat för att vi inte kan hantera (okända) människors kritik.

För ingen kommer att lyckas övervinna någon annan med starka och hårda argument, vi kan bara så frön som får växa. Vi kan aldrig möta någon som vi inte känner eller har förtroende för dig som individ.

Det enda sättet att förändra en åsikt är att skapa förtroende, och att möta din medmänniska där den är.

//Kristoffer

Ofullständig

Från en dag till en annan, vi ser livet ur olika perspektiv och upplever livet ur sina totala olikheter.
Att under det senaste året har jag gått ifrån känslan av lätthet, till förtvivlan, till hopplöshet vidare har det vänt en sväng till hopp men sedan gått över till total förtvivlan och där i mörkret så tändes ljuset och har med sommaren blivit ett liv.

Att under tidens gång förbluffas över hur jag anpassat mig efter varje del av livet och aldrig givit efter på mig själv, det är nya sidor som jag gläds åt och de driver mig framåt.

Förra veckan fick jag fått nytt jobb, ett jobb som utmanar mig och som jag tycker riktigt mycket om. Detta glädjer min bror, då det var hans sista önskan att jag skulle hitta tillbaka till mina studier mot att bli lärare.

Att få jobba med kunskap och med att nå fram med sitt budskap är ett yrke som är otroligt givande, känslan när jag lyckas förmedla mig och jag får ett "jaha nu förstår jag!" är obeskrivbar. Jag är väldigt glad att få komma tillbaka till samma skola och kollegor (om än att jag saknar dig Mr.Judo).

Jag är så tacksam för alla som finns runt om mig!

Tack för att finns där!

/Kristoffer

Så tom…avstängd för att orka och plötsligt rasar allt!

Dagarna som gått från att min bror andades ut sitt sista andetag fram till begravningen har varit ett stort dimmoln, det jag minns är mest från den kvällen. Jag minns den tomheten som tårarna östes ur men även den fantastiska kärlek som omgav oss den kvällen..  Kärlek till min idol, min älskade bror.

Jag vaknade upp 3 veckor senare med ett hjärta som slog så hårt att jag knappt kunde ta ett steg närmare kyrkan, den tryckande känslan och händerna som börjar domna bort av stickningar. Går in genom portarna och jag blir mer och mer yr, att andas eller gråta bråkar om min uppmärksamhet. Tillslut får jag bara fokusera på andningen och den tar upp min värld, jag lägger mig ner för att jag har nu domnat bort upp till halsen och hjärtat dundrar i bröstet likt åskan. Jag får sakta tillbaka kontrollen då jag får lite lugnande och en klubba, så pass att jag kan klara av att gå de ekande stegen mot kistan.

Kistan i silver står där framme med de vackra blomsterarrangemangen runt om, tonerna av ”Sverige” av kent spelas mjukt och svepande när jag sätter mig. Paniken som kommer och går får jag lägga i bojor, precis som med den delen av mig som vill skrika rakt ut.

Allt går sakta fram tills att det är dags att lägga den rosa rosen på kistan, kent´s ”utan dina andetag” gör stegen vimmelkantiga och världen blir liten. Där står jag nu framför kistan med min bror, allt efteråt är ett töcken som bryts med att jag går sakta bakom kistan som bärs ut till bilen. Där jag för sista gången lägger handen på din kista och tackar för allt, du som burit mig som barn, lärt mig allt du kan och hur jag ska möta och behandla andra, visat mig vad världen kan ge i oändlig kärlek och du visade mig kärleken till musik.

Jag kan inte på något sätt förklara min saknad till dig eller min kärlek till dig älskade bror, orden räcker inte till utan tårarna rinner men tillsammans med dig ligger mina sista ord till dig:

En stunds vila

Vila i vår kärlek

Kärlek vi vårdar ömt

Ömt vårdar vi ditt minne

Minne som värmer våra hjärtan

Hjärtan som alltid kommer sakna

Sakna dig älskade Tobias.

/Kristoffer