Så tom…avstängd för att orka och plötsligt rasar allt!

Dagarna som gått från att min bror andades ut sitt sista andetag fram till begravningen har varit ett stort dimmoln, det jag minns är mest från den kvällen. Jag minns den tomheten som tårarna östes ur men även den fantastiska kärlek som omgav oss den kvällen..  Kärlek till min idol, min älskade bror.

Jag vaknade upp 3 veckor senare med ett hjärta som slog så hårt att jag knappt kunde ta ett steg närmare kyrkan, den tryckande känslan och händerna som börjar domna bort av stickningar. Går in genom portarna och jag blir mer och mer yr, att andas eller gråta bråkar om min uppmärksamhet. Tillslut får jag bara fokusera på andningen och den tar upp min värld, jag lägger mig ner för att jag har nu domnat bort upp till halsen och hjärtat dundrar i bröstet likt åskan. Jag får sakta tillbaka kontrollen då jag får lite lugnande och en klubba, så pass att jag kan klara av att gå de ekande stegen mot kistan.

Kistan i silver står där framme med de vackra blomsterarrangemangen runt om, tonerna av ”Sverige” av kent spelas mjukt och svepande när jag sätter mig. Paniken som kommer och går får jag lägga i bojor, precis som med den delen av mig som vill skrika rakt ut.

Allt går sakta fram tills att det är dags att lägga den rosa rosen på kistan, kent´s ”utan dina andetag” gör stegen vimmelkantiga och världen blir liten. Där står jag nu framför kistan med min bror, allt efteråt är ett töcken som bryts med att jag går sakta bakom kistan som bärs ut till bilen. Där jag för sista gången lägger handen på din kista och tackar för allt, du som burit mig som barn, lärt mig allt du kan och hur jag ska möta och behandla andra, visat mig vad världen kan ge i oändlig kärlek och du visade mig kärleken till musik.

Jag kan inte på något sätt förklara min saknad till dig eller min kärlek till dig älskade bror, orden räcker inte till utan tårarna rinner men tillsammans med dig ligger mina sista ord till dig:

En stunds vila

Vila i vår kärlek

Kärlek vi vårdar ömt

Ömt vårdar vi ditt minne

Minne som värmer våra hjärtan

Hjärtan som alltid kommer sakna

Sakna dig älskade Tobias.

/Kristoffer

En märklig syn på världen/lika värde

Läste en rolig/märklig insändare om att krig och socker idag gör livets selektion, vilka som överlever. Alltså länder som ligger i krig är de svaga, eftersom de som krigar är svaga lika så de som leder folk in i krig. Även de som äter för mycket socker är då mindre värda, de blir feta och dör i förtid och gallras alltså bort.

Vilka som är svaga eller starka avgörs alltså av till stor del om var du föds, vilka förutsättningar som ges dig som individ?

Jag har tydligen många privilegier; jag föddes till man i Sverige, i ett hem utan mycket pengar på 80-talet (därav lite socker). Jag vet att naturen har en viss selektion med sjukdomar och naturkatastrofer, i min omgivning har selektionen kallats cancer vilken jag inte direkt kan göra något åt. Den enda övriga selektionen som finns är människan och dess girighet, vi alla väljer vad vi ”offrar” eller i många fall vad ”vi ska ha” och inte vill vara utan.

Fått höra av människor runt om mig i att ”mina val gör ingen skillnad”, JO det gör den!

För skulle jag tänka så skulle jag då sluta kämpa och lämna mina barn bara för att jag inte kan träffa dem som jag vill? Ska jag då strunta i att göra det som mitt hjärta brinner för (ex. ge pengar till UNICEF, engagera mig politiskt, välja bort kött) på grund av att andra inte väljer den vägen?

Alla vi människor har samma möjlighet att förändra, du gör dina val och se runt om dig vilken makt du har att ändra på ditt liv. Vilka som är svaga eller starka avgörs inte av vilken etnicitet, kön, inkomst eller form av matvanor du har utan vad vi gör med vår tid här.

/Kristoffer

Solen skiner och jag älskar dig!

Ser utöver mitt lilla kaos, som nu huserar i min lägenhet. Det ska bytas matta i hallen (där har jag för tillfället bara spånplattor) sen även ska det bytas matta & tapeter i barnens rum vilket gör att det är möbelkaos, allt detta ska fixas först på måndag. Klockan elva så kommer den lilla jäntan springandes och skrikandes efter mig, hjärtat lyfter till höjder som inte går att beskriva. När jag kramar om henne och andas in djupt så känner jag hennes lilla hand som klappar på min axel, det känns som om hon säger ”Det är ok pappa!”. Allt rinner av mig då, inga bekymmer i världen har nått mig på resten av dagen.

Vi började med en enkel lunch och drog sen till tåget mot Järvsö, hon älskar att åka kollektivt hon sätter sig ner och stirrar ut genom fönstret och sen pekas alla spännande saker ut. Väl framme på stationen så somnar hon efter 2 min i vagnen vilket gör promenaden i solen lugnare, och jag känner hur skönt det är med att bara få vara med en av de två sakerna jag verkligen älskar över allt på denna jord. Svänger upp mot Järvzoo och står en stund där jag ser hur slalomåkarna glider ner för den mjuka backen, tar av mig jackan vinkar åt en vän som kör förbi och vandrar vidare med sol i sinnet.

Går runt åt fel håll (den mindre roliga biten med fåglar) och hinner lagom runt halva Järvzoo innan hon vaknar, precis vid Lodjuren, hon pekar och säger ”meeeiiio!”.  Jag bär runt henne som om mitt liv hänger på att hon är nära, vi letar alla djur men när vi inte hittar ett gör hon ett snarkljud och pekar mot inhägnaden.

Vi avslutar dagen med att gå till Condis för en bulle innan vi sätter oss på tåget tillbaka till Ljusdal, väl hemma igen blir det pannkaka med grädde och glass.  

En dag att hålla nära till hjärtat när det blåser

//Kristoffer

Lita på pedagogernas möjlighet att fatta beslut!!

När jag möts av de senaste dagarnas diskussioner om lärarnas rätt till att handgripligen konfrontera barn som inte klarar av att vistas i klassrummet, blir jag upprörd av den negativa enighet som samhället ställer sig oförstående bakom.

Röster om att de måste klara av sitt jobb med att prata eller säga till barnen på skarpen, bevisar att förståelsen för hur skolan ser ut idag är tappad. Det finns forskning som visar på att människan klarar av att förstå konsekvenser vid 27-28 års ålder, de vuxna ska finnas till för barnen så de i en säker miljö kan öva på sitt samspel med andra.

När vissa barn springer runt och stör alla andra eleverna, är det ett beteende som är ok? Har de andra eleverna ens en möjlighet att arbeta/klara av målen i skolan? Tappar barnen inte sitt förtroende för de vuxna och samhället när elever kan bete sig hur som helst?

Jag litar till 100 % att de pedagoger som jobbar med mina barn har omdöme att förstå när det är dags att bryta och skulle det vara fara för andra barn eller att de förstör på annat sätt, att de hjälper mitt eller någon annans barn ifrån den situationen. 

Barn behöver tryggheten att vi vuxna ingriper och hjälper dem när det blir fel, dessa ramar är det viktigaste vi kan ge våra barn. Ge pedagogerna vår tillit till att de vet bäst hur våra barn ska få en trygg vardag, och att de på ett tryggt sätt får träna för att klara av samspelet/livet.

//Kristoffer

24 dagar och 17 timmar

Jag sitter på en solig balkong med en kopp te, med musik likt solen smeker mitt sinne med värme. Jag njuter av det som jag har samtidigt som jag försöker slå bort nervösa tankarna som stör likt den ciggaretrök som tränger upp från grannarna nedanför, dess fräna lukt och är omöjlig att ignorera. Jag känner hur jag konstant försöker leva i nuet.

Jag har nu en längre tid försökt bearbeta mitt förflutna men det har bara gjort mig arg och ledsen, det har satt mig i en sitts där jag inte träffat mina barn på 24 dagar. Nu om 50 min ska jag hänge mig totalt till nuet och min snart 2åriga dotters spontana infall. Det är 24 dagar av smärtsam saknat av denna lilla krabat som påminner mig om det sveket och den nervositet som ringlar sig om mig.  

Att lära mig att ha distans är något jag har haft svårt för, jag är en känslomänniska som alltid brunnit för olika saker likt ett tomtebloss, kort men otroligt intensivt. Det är inget jag tänkt på förr, men på senare har jag allt oftare reflekterat över det.  Över hur jag går in i något hämningslöst och passionerat, jag lyssnar på låten 30 ggr om dagen (helst i timmen) eller sökt i timmar efter den bästa mobiltelefonen.

En händelse som kan tyckas betydelselös, när en av kollegorna på jobbet sa åt mig att inte lägga ner energi på småsaker (när jag frågade om han hade svängdörrar hemma). Det var ett frö som fick mig att försöka att göra saker långsamt och väljer att ha lite distans till mina val och mina intressen, detta medför en mer eftertänksam sida hos mig där jag ofta tyst reflekterar i bakgrunden. Att välja vad jag lägger min energi på saker och inte kastar mig in i något, det ger mig en chans att för första gången i mitt liv börja leva efter långsiktiga mål.

Men nu ska jag efter 24 dagar och 17 timmar, äntligen få hänge mig åt 17 kg impulser och kärlek i den renaste form…  <3

//Kristoffer

Samhället tappar sin livsvilja

Jag har hamnat i ett vakuum som gjort mitt liv till långfil, lättflytande och väldigt intetsägande.

Detta kan ha att göra med att jag var iväg på nomineringsstämma för mitt parti, där jag fick vara med om en diskussion om hur vi politiker ska agera. Många politiker som jag möter tillämpar en gemensam hållning i många (alla) sakfrågor för att få en starkare politisk ställning som parti, där man ska diskutera frågan innan och kommit till ett gemensamt beslut inom partiet. Dock faller detta (ofta) på grund av att det finns få starka ledare som toppstyr, och detta är vad jag kalla partipiska.

Jag som person är väldigt noga med att hålla mina egna åsikter i alla lägen, jag har svårt att se att genomgående att jag ska rösta för någon annan än mina egna värderingar. För gör jag det faller meningen med att rösta på personer som ska in i kommunfullmäktige eller riksdagen, röstar jag på en person vill jag att den för sin talan inte följer någon annan.

Att detta precis som all form av kortsiktiga politiska tankar är det som förstör samhällets syn på politiker, är inte så svårt att förstå. I min presentation på nomineringsstämman så gick jag in på vad som fick mig intresserad av just politiken, vilken är kritiken mot samhället och beslutsfattarna hur den genom århundraden har utvecklat vårt samhälle. I år måste vi ifrågasätta politiken som den ser ut idag, ifrågasätta politikerna som lever under en partipiska och inte kan ta ansvar för samhället eller sina väljare. För annars gör det vårt samhälle färglöst och viljan att förändras och förbättras kommer sakta att dö ut.  

//Kristoffer

Längtan jag saknat

När jag nu går till jobbet så har jag en längtan i mitt bröst som det var längesen jag kände av den, en känsla som när oftast fått när jag tittat upp mot himmelen och sett flygplanen. Jag vill här ifrån, jag vill resa bort. Bort från svek, från de vita lögnerna och den gråa vardagen som sprider sig lik den smältande svarta snön. Längtan och drömmar är något som jag gärna tapetserar mina väggar med nu, det är något som behövs när allt slask rinner längs gatan. 

När jag känner den skräckblandade förtjusningen när planet accelererar och lyfter, jag känner milen bakom mig och bara glömmer allt om bara för några dagar. Jag hör barn leka och värmen av solen mot mitt ansikte, jag öppnar mina ögon där är verkligheten, skolgården där barnen leker och solen har brutit genom molnen och träffar mig i ansiktet.

Jag är otroligt glad över mitt jobb, men trots att står utan jobb till sommaren så har jag nog aldrig längtat efter sommaren så mycket som jag gör nu. Längtan efter de varma dagarna då man kan ge sig ut på en löprunda utan underställ, längtar efter att höra fåglarna sjunga och dofterna av alla växter.  

Jag vill till framtiden, till min längtan och drömmar, där jag känner lyckan och solen lyser och värmer min kropp..

/Kristoffer